Hej bloggen!
Igår var jag ute på en promenad och började då fundera över mitt liv det senaste halvåret och kände att jag verkligen måste skriva om det.
I höstas hade jag fullt upp hela dagarna men jag kände egentligen ingen stress. Det handlade om att vakna, åka till praktiken, åka hem, käka och ev plugga om jag hann det och sen åka iväg på träning. Sen var jag ju hemma allt från nio till kanske elva på kvällen. Och då skulle man sova och sen upp 5.30 igen. Så såg det ut i kanske två månader. Det jag kände mig stressad av då var min projektplan inför mitt examensarbete som jag håller på med just nu. Men jag hade så fullt upp att jag inte hade tid att reflektera över att jag var stressad. Sen så kom bakslaget i början av december förra året. Det började med att jag i lunchrummet precis efter jag avslutat min lunch fortfarande sittande på min stol kände en fruktansvärd yrsel och trodde att jag skulle svimma. Var blek ett tag efter det så min handledare var väldigt orolig att jag skulle svimma där. Sen så hände det ganska många gånger att jag blev yr. Jag började få panikångest. På föreläsningarna var det värst. Jag hade sån fruktansvärd panik därinne. Ville bara springa iväg och gråta. Som tur var så märkte ingen något men det var en riktigt hemsk känsla. När julen kom tänkte jag att jag skulle ha en lugn ledighet med familjen och bara slappna av. På julafton bråkade min syrra med min pappa och tyckte han var pinsam för att han satt i soffan och sov. Han har social fobi och tycker till och med att det är jobbigt att umgås med sina släktingar. Min syrra skämdes över detta och då var grälet igång. Mamma, pappa och min syrra bråkade medan jag och brorsan satt och kollade roliga klipp på julafton. På juldagen sa mamma att de skulle separera. Gick ut på en promenad och grinade och sen dess har jag inte grinat över det. Försöker bara tänka att det var bäst så. Har ju egentligen trots allt önskat att detta ska hända sen jag var kanske 12 år eftersom min pappa är alkoholist. Han har bara inte fattat det själv än. Eftersom det var väldigt jobbigt där över julen så kände jag bara att det var bättre att jag åkte tillbaka hem till mig så jag kanske kunde få slappna av lite där. Firade nyår där och sen började allt med fotbollen och plugget igen. Hade egentligen fått tid att vila då och därför fortsatte min yrsel och panikattacker. Det gick ganska bra på min första praktik, några mindre men jag stod ut. På min andra praktikplats gick det faktiskt riktigt bra. Det var en period som jag hade tid att slappna av ändå, var en ganska lugn kurs så märkte inte ens att de började försvinna. Men på fotbollsträningarna var det värre. Jag kände pressen att prestera, ville bli så jäkla bra. Jag kände mig ständigt yr och har haft några minnesluckor. En gång skedde det mitt under matchspel på träningen. Jag kommer ihåg att jag skulle vända upp bollen men ingenting innan dess. Så jag visste inte ens vilket lag jag var i. Råkade passa en i andra laget för att jag fått för mig att jag var i det andra laget. Så himla läskigt asså! En tid efter detta fick jag ju kicken från laget och då ville jag bara dö. Jag har bara spelat i detta laget i ett år lite drygt men har aldrig nånsin trivts så bra i ett lag tidigare. Jag har några av mina bästa vänner i det laget, folk som älskar fotboll lika mycket som jag gör. Som kämpar lika mycket som mig för att bli bra. Det var ett riktigt helvete. Jag grät i stort sett från att jag fick beskedet till att jag somnade långt in på natten. Jag satt och grät medan tränarna berättade detta, torkade tårarna. Kom ut till omklädningsrummet där det bara var några få i mitt lag kvar. Men de fattade vad som hänt. De såg att jag gråtit. Så jag började gråta igen. Jag fick skjuts till bussen av en i laget. Satt och grät även då. Även på busshållplatsen och på bussen fast där försökte jag iaf hålla mig. När jag kom hem kunde jag inte längre hålla mig. Då bröt gråten ut. Somnade flera timmar senare så jag var ju ganska trött nästa dag. Kände även på min praktik dagen efter att tårarna var nära men det var ingen som märkte det som tur var. Satt och analyserade långtids-EKG då kommer jag ihåg och satt själv ett tag så kunde gråta då en smula. Men det var nog bra för det gjorde att jag inte grät nåt mer sen. Var sen och provade i mitt gamla lag men kändes inte kul överhuvudtaget. Så nu har jag börjat i ett annat lag. Ska förhoppningsvis skriva på för dem, hoppas på den här veckan så att jag snart kan få köra matcher. Jag måste säga att för tillfället så mår jag ändå ganska bra, men jag har insett att jag måste försöka slappna av lite igen. Eftersom förra kursen var så lugn så hade jag tid att slappna av. Nu är det en tuff kurs igen och det gör att jag inte har så mycket tid till ledighet. Jag gör mitt examensarbete, vilket är det sista som händer under utbildningen. Det är mycket att göra och jag stressar över att få ihop mina försökspersoner. Jag håller tummarna för att det går vägen men känner mig verkligen stressad över detta. Samtidigt skriver jag på min rapport. Om tre dagar har vi inlämning av några uppgifter inför vår halvtidskontroll. Samtidigt pendlar jag mellan min studieort och min hemort för att kunna spela fotboll där. Och jag försöker jobba samtidigt, men blir ju inte speciellt mycket.
Förresten måste jag berätta om en grej. En i min klass verkar inte bry sig om skolan det minsta men ändå verkar hon klara alla kurserna. Vi har samma bihandledare men olika handledare i vårt examensarbete. Min bihandledare berättar många grejer om henne. Typ att hon inte passar tider, att hennes projektplan var plagierad, att hon bara hade skrivit en halv sida på sin introduktion veckan innan den ska in och jag typ är klar med den. Tydligen så jobbar hon fram till tolv alla vardagar och ville se vad hon svarade så jag sa typ att hur hinner du med det egentligen? Jag har försökt jobba men hinner inte alls. Hennes svar då var att man måste planera. Då ville jag seriöst ge henne en fet jävla käftsmäll. Det är meningen att vi ska plugga 40 timmar i veckan och det gör hon aldrig. Jag undrar ens om hon pluggar tio timmar i veckan. På tre veckor har hon skrivit en halv sida och haft typ tio försökspersoner där varje gång tar ca 20 min. Jag har däremot pluggat ca 45 timmar i veckan de senaste tre veckorna. Jag har skrivit min introduktion och börjat med min material och metod-del. Dessutom har jag haft tio försökspersoner som jag verkligen kämpat efter att hitta. Och sammanställt resultatet i en tabell. Det har inte hon. Och eftersom jag pluggar ca 45 timmar i veckan och har svårt att veta när mina försökspersoner kan förrän kanske nån dag innan så har jag inte kunnat planera in jobb. Nu har jag en jobbdag inplanerad nästa vecka vilket känns bra. Jag kämpar som en idiot nu för att jag ska slippa stressplugga i slutet av detta arbete. Jag håller alla tummar jag kan för att hon inte blir godkänd, eftersom hon inte verkar ta detta seriöst. Dessutom kan hon inte ens enkla grejer som hon verkligen bör kunna efter den utbildningen vi läst. Att hon ska ha patienter sen låter verkligen som en fara för patienterna. Och sen en annan grej var att när hon skulle ha mig som försöksperson för nån vecka sen så hade hon glömt penna. Helt oförberedd kom hon. Och istället för att skämmas som jag skulle göra så frågar hon våran bihandledare om han har en. Han svarar typ att borde inte du ha en, men han har ingen. Då svarar hon att borde inte du ha penna. Alltså hon är så himla respektlös. Hon borde vara glad över att han vill vara hennes bihandledare, men istället utnyttjar hon honom och det känns som att han måste göra allt åt henne. För att han är alldeles för snäll för att säga nej…
Nej nu är det dags för mig att plugga tror jag, men jag har lite kvar att skriva om. Saker som ingen vet. Som jag måste skriva av mig om. Men en annan dag får det bli.
This entry was posted on måndag, april 20th, 2015 at 8:16 and is filed under Okategoriserat. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.