Just nu är det tungt i mitt liv. Jag har symtom som verkar tyda på panikångest. Jag mår illa, kan inte äta, ramlar in i väggar för att jag är yr, enorma rädslor, upplever en overklighet och tunnelseende. Jag önskar jag hade nån att prata med men jag kan verkligen inte prata med nån om detta. Jag ska vara så perfekt utåt, alla måste tro att jag är så himla bra. Det är antagligen därifrån jag fått dessa problem. Jag sjukanmälde mig idag och kommer va hemma imorgon eftersom jag har sån stor ångest just nu, vet inte var jag ska ta vägen. Vet inte vem inom sjukvården heller som man borde kontakta. Jag vill så gärna leva men ett sånt här liv går inte att leva. Jag måste göra nåt åt det men vet inte vad. Eller jo antagligen är svaret kontakta vårdcentral och informera mina anhöriga och typ min chef om hur jag mår men det är en omöjlighet. I mitt liv måste jag vara perfekt och det är väl detta som lett mig hit. Jag ska försöka göra nåt åt det men kan inte lova att. Jag berättar för nån. Det enda jag vill är att bli frisk

Hej bloggen! Var så otroligt längesen som jag skrev här och har hänt otroligt mycket sen sist. Har haft fast anställning i snart ett år och har för tillfället 3 veckor semester. Har varit ute och rest i 2 veckor och har haft det så himla kul. Just nu sitter jag i vår stuga i Falkenberg medan alla andra sover. Nåt annat jag behöver berätta är att jag skaffat pojkvän sen ca 6 månader tillbaka. Han har varit väldigt på hela tiden och redan efter några veckor sa han att han älskade mig. Jag tycker om honom mycket, det gör jag. Men jag tror inte att jag nånsin kommer tycka om honom lika mycket som han gillar mig. Jag blir liksom rädd när han efter 2 månader börjar prata om att han vill flytta ihop. Asså han är världens finaste kille och hans familj är helt underbar men saken är att jag inte saknat honom ett dugg under tiden jag varit borta. Det har varit skönt att inte prata i telefon med honom varje kväll för när vi inte gör det annars så blir han otroligt besviken de dagar vi inte ses. Jag får typ inte andas själv för han saknar mig för mycket. Jag känner mig verkligen instängd i det här förhållandet och vill göra slut. Nu kommer han komma imorgon och ska vara här tills vi åker hem en vecka senare så jag tänkte se hur det känns efter det. Grejen är också att när jag var bortrest tog han kontakt med mina vänner, min syster och mamma för han har inte så många vänner själv. Och så pratar han om saker som jag inte riktigt tycker att han ska prata med dem om. Med den här resan så har han sagt att han hoppas att jag blir lika besatt av honom som han är av mig. Men asså det kommer aldrig hända. Jag får se hur det känns här nu framöver annars vet jag vad som behöver göras. Jag får inte heller träna så mycket som jag vill för att han tycker att vi inte ses tillräckligt. Han vill ses dygnet runt och va typ fastklistrad vid mig, vilket ger mig panik. Återkommer om hur det gick med detta!

Hej bloggen!
Nytt år och nya löften, precis som typ alla andra. Men denna gång ska jag verkligen uppnå dem, jag ska verkligen försöka. Ett löfte som inte är helt ovanligt är att jag ska försöka gå ner i vikt, närmare bestämt 10 kg. Jag vill kunna må bra, äta nyttigt och inte behöva känna trötthet hela tiden. Idag var jag också på mitt första pass på över två veckor. Det gick ju sådär kan jag ju säga. Det började med att det brände i mina lårmuskler och det passet brukar jag bara känna av armar och rygg. Efter några låtar började jag känna mig illamående och yr, men det är inget konstigt för det känner jag nästan alltid när jag tränar riktigt hårt. Efter en stund börjar jag kallsvettas och känner mig verkligen svimfärdig. Kollar i spegeln och ser att jag är likblek i ansiktet och har kritvita läppar. Varje låt där vi stod upp så blev detta bara värre och värre. Sista låten med skivstång tog jag väldigt lite vikt på skivstången men stod och gjorde övningarna halvdant och kommer seriöst inte ihåg särskilt mycket av den låten. Sista två låtarna var det mag- och ryggövningar på matta och då blev det bättre. Det var nog tur för tror att jag verkligen hade svimmat om vi fortsatt en låt till stående. Detta har hänt tidigare men när man kör ett pass med folk som man inte känner så vill man inte vara den som inte orkar. Om det var nån som såg mig så måste de trott att jag varit extremt bakis från gårdagens nyårsfirande, men det kan jag lugnt säga att det var jag inte. Drack nämligen ingen alkohol alls igår. Men får hoppas att detta blir bättre, det är så fruktansvärt när detta händer. Kände även denna känsla på jobbet tidigare i veckan. Stod upp och pratade med mina kollegor och helt plötsligt känns det som att jag ska svimma. Jag satte mig lite diskret och hängde över bordet men var nog ingen som märkte nåt. Sen skulle vi gå iväg och jag tror min chef uppfattade mig som lite tjurig eller nåt för hon kollade lite konstigt på mig. Men jag har senaste tiden käkat ganska onyttigt så jag hoppas det blir bättre nu framöver. Mitt nästa nyårslöfte är att jag skaffat konto på en dejtingsida och faktiskt ska försöka hitta mig nån partner. Jag är liksom snart 24 och till och med en av mina vänner som jag absolut aldrig trodde skulle bli tillsammans med nån träffar en kille nu, så känns som att det bara är jag kvar.

Jag måste bara skriva ett inlägg nu efter att ha läst en grej på facebook som min gamla lärare från gymnasiet just skrev. Hon skrev att hon hade fått vänta 25 min på en inbokad sjukhustid. Klart jag kan förstå att det känns frustrerande att behöva sitta och vänta, särskilt om man har annat att göra efteråt. Men tycker samtidigt man kan försöka förstå oss som jobbar inom sjukvården. Vi gör inte detta med flit. Ibland händer saker som gör att vi inte kan ta in patienter i tid. Utrustning som strular. Eller patienter som behöver extra hjälp eller tid. Värst är ändå de gånger när patienter kommer en kvart försent och inte ens ber om ursäkt över att de är så sena. Sen så är nästa patient tjurig för att den har behövt vänta. Eller de patienter som klagar över att de får komma in 5 min sent. När jag besöker sjukvården och får vänta 30 min extra så är jag inte glad över det, men jag klagar i varje fall inte. För jag vet hur det är. Jag vet hur sjukvården funkar och ibland har vi så mycket att göra att man inte hinner med att ta in en patient i tid. Det är nåt man borde räkna med för allt kan hända.

När ska jag få må bra egentligen? Känns helt jävla värdelöst allting. Orkar inte ens skriva nåt mer än detta.

Första dagen på min semester och den börjar ju inte särskilt bra. Vi hade träning i onsdags och kämpade som en dåre för att bli uttagen till morgondagens cup, vilket jag också blev. Var så jävla lycklig, svävade typ på moln. Och så får jag ett sms där det står att jag inte får spela för de har glömt att ansöka om licens för att spela futsal till mig. Typ skjut mig bara! Nej men var så jäkla taggad och blev så himla glad att bli uttagen och så förstör de allting. Jag hade mycket hellre inte blivit uttagen alls i onsdags än att tro att jag ska få spela och sen få mina drömmar krossade. Jag hoppas att de förlorar alla matcher… Tänker inte ens komma och titta för att jag är så besviken på dem just nu. Jag kämpar som en idiot för att bli uttagen och inte ens det hjälper för att de inte kan göra nåt rätt. Tur att jag åker utomlands i övermorgon så att jag slipper detta.

Ibland skulle jag bara vilja berätta för andra om mitt liv. Saker som ingen jävel känner till. Folk tror sig veta så mycket om mig, men de har ingen jäkla aning om någonting. Jag har berättat delar om mitt liv för en kompis, men hon vet inte i närheten av allting. Nu menar jag inte att jag haft ett dåligt liv hittills men det hade kunnat vara bättre. Mestadels mår jag bra, men i perioder kan jag må så fruktansvärt dåligt och det kanske inte är så konstigt med tanke på allt som hittills hänt i mitt liv. Därför tänkte jag skriva av mig lite nu. För tänker aldrig nånsin låta nån människa få veta någonting om allt detta.
För det första har jag växt upp med en pappa som är alkoholist. Mitt första minne av att han var full då var jag ca 9 år. Vi tittade på finalen av Robinson, det var det året som Robinson-Robban kom in blåmålad. Han gick nerför trappan och vinglade lite och jag bara skrattade åt det. Var för liten för att förstå att han var full. Mamma sa åt mig att vara tyst för pappa blev förbannad då. Han svor på finska kommer jag ihåg. Han blev mer och mer odräglig så det slutade med att jag och syrran livrädda satt gömda bakom en fåtölj på mitt rum. En annan gång var jag väl kanske 10-11 år och han blev full när vi var på semester i vår sommarstuga. Kommer ihåg att han ville att jag och mina syskon skulle tävla vem som kunde springa snabbast runt stugan. Alla vi fick pengar för det och den som vann fick mest, tvåan lite mindre och trean minst. Jag var den enda som tog i utav sjutton och kom alltså etta. Han hade nog inget minne av detta dan efter. Samma dag stod mamma och höll på att ta av sig ringen såg det ut som. Jag blev jätteledsen och började gråta för jag trodde att de skulle separera. Redan vid den tidpunkten ville jag att det skulle hända eftersom han varit full väldigt många gånger. Dan efter fick mamma torka upp hans spyor i hela stugan. Under hela högstadiet och gymnasiet visste jag att om jag kom hem skulle pappa vara full och därför undvek jag att komma hem. Jag stannade kvar i skolan och umgicks med kompisar, pluggade, tränade och höll på med musiken. Stannade kvar så länge att jag visste att när jag kom hem så skulle han ha däckat. Att se sin pappa sova i ångorna av alkoholen är heller ingen kul grej, även fast jag föredrar det framför att han är vaken och full. Att jag sedan jag var ca 10 år önskat att mina föräldrar ska separera är en grej som är helt sjuk. Att man redan som tioåring ska behöva tänka på sådana saker. Och det dröjde till för nästan ett år sedan innan mamma fattade att pappa är helt dum i huvudet. Pappa gick in i väggen när jag var 9 år – då hade han jobbat mycket natt fram till dess så jag kände knappt min pappa kändes det som. Han var den som skrek att vi skulle vara tysta om mornarna när han skulle sova.
Mamma har opererats för godartad hypofystumör vid två tillfällen, senast för 3 år sedan. Det är väl egentligen ingen stor grej men ändå.
Jag har alltid haft lätt för mig i skolan och med mitt musicerande. Jag var bäst i klassen på matte och alla frågade mig om hjälp. Jag var även bäst i svenska och var väldigt duktig i de andra ämnena också. Jag var också väldigt duktig att spela dragspel. Jag hade bara spelat ett halvår när jag började i en ensemble där jag fick spela första stämman trots att alla andra hade spelat minst dubbelt så länge. Många hade spelat några år till och med.
När jag började högstadiet var det inte längre så. Jag var fortfarande väldigt duktig i matte i jämförelse med de flesta andra. Jag och en till var de enda som lyckades få MVG i betyg under höstterminen i åttan, trots att läraren endast hade haft oss en termin. Hon sa att hon inte satte MVG om hon inte var absolut säker på att man skulle få det i slutbetyg i nian. Jag gick i musikklass på den tiden och alla andra var ju lika duktiga som mig, så då var man inte längre den som var bäst. Det var ändå ingenting som jag gjorde en jättestor grej av. Inte förrän i gymnasiet. Vet inte riktigt vad som drev mig till detta. Jag har ju som sagt alltid varit duktig och haft lätt för mig och då kändes det väl som att alla förväntade sig att jag skulle fortsätta prestera. Inte för att jag tror att mina föräldrar hade blivit arg för att jag inte hade MVG i matte. Gymnasiet gick jag ut med 21 MVG och 9 VG. Jag började grina om nåt inte gick som det skulle och detta gällde även inom fotbollen. Ett tag grät jag efter varje match för att det kändes som att jag inte presterade som jag skulle. Har haft jättehög prestationsångest och väldiga krav på mig sedan dess. Och det kommer inte utifrån utan dessa krav kommer från mig. Jag har drivit mig själv till detta. Detta har förmodligen gjort att jag har lite ätstörningstankar. Känns konstigt att skriva detta ord. Jag känner väldigt ofta ångest över mat. Vill inte äta och tycker inte att det är gott. Trots detta tvingar jag mig själv att äta, så det har ju inte gått så långt att jag slutat äta. Det är nog inte ätstörningar helt och hållet utan bara tankar som gör att jag får ångest. Har faktiskt gått ner 6 kg de senaste månaderna men jag har varit lite överviktig så nu är jag inom normalvikt. Ska gå ner 6 kg till men det behövs. Sen måste jag inse att dessa tankar inte kan ta över mig nåt mer. Jag får ångest om jag inte tränar. Om jag ska äta nåt onyttigt på jobbet får jag ångest. Har dock inga större problem att smälla i mig nåt i min ensamhet –förrän efteråt. Då kommer ångesten och jag kanske drar ut och springer som en idiot. Jag får också väldigt ofta panikattacker, vill bara gråta, skrika, försvinna från jordens yta. Dessa kommer mer och mer sällan, men de är fruktansvärda när de väl kommer. Jag skulle säkert behöva prata med nån om allt detta i mitt liv, men jag drar mig för det. Jag kan ju liksom inte ens berätta sånt för mina bästa vänner. Men det känns ganska skönt att skriva av sig om sånt här – sånt som jag inte tidigare ens vågat nämna här på bloggen.
Nu ska jag bara ta det lugnt och försöka slappna av och må bra, ha det!

Hej bloggen!
Jag har denna vecka varit helt överygad om att jag skulle blisjuk så har därför varit inställd på att jag skulle ha behövt vara hemma från jobbet. Så har inte direkt knt mig supertaggad på att jobba. Men har lyckats genomlida denna vecka också. Nu är det bara 4 veckor kvar och sen är det semester. Blir sammanlagt 12 dagar ledigt. Ska bli så skönt! Sen så är det jul och nyår så blir lite ledigt efter det. Sen är det ju våren med alla dessa lediga dagar så det går nog fort. Och i sommar åker jag och en kompis förhoppningsvis ut i Europa på en liten tågluffresa ett par veckor.Och så hoppas jag på Falkenberg också. Längtar något enormt edan.

Denna helgen kommer bli fullspäckad. Imorgon ska jag först köra ett hårt cirkelfyspass. Sen drar jag till Stockholm och hittar på nåt med en kompis. Kommer sen sova kvar hos henne för att sen på söndagen möta upp en annan kompis och så ska vi köra ett ordentligt träningspass. Är så taggad på denna helg. Måste också berätta att jag sedan i somras gått ner 6 kg. Ger mig själv en klapp på axeln och känner mig faktiskt lite stolt. Men än har jag en bit kvar. Lika mycket till ska jag gå ner, sen är jag njd.

Osammanhängande inlägg men så är et ibland. Nu slutar jag för ikväll!

Hej bloggen!
Idag har jag besutat mig för att ta en riktig slappardag. Fram tills ikväll det vill säga. För då blir det party med mina kära lagkamrater + herrlaget. Påmindes också då om att jag måste smsa en ilaget. Vi tänkte försöka komma samtidigt för ingen av oss vill hänga med herrlaget själva om det skulle visa sig att ingen från damlaget kommit än.

Jag har senaste veckorna varit nära på att svimma tre gånger så måste verkligen försöka slappna av. Eller om det är nåt annat som är fel, men förmodligen beror det på stress. Därför tar jag en lugn dag i soffan hela dan idag så är jag förhoppningsvis fit for fight sen. Jag längtar också något fruktansvärt efter min resa till Kanarieöarna som sker om 5 veckor. Ska bli så skönt med lite semester. Behöver verkligen slappna av och träna arslet av mig. Måste också försöka fortsätta gå ner i vikt. Har hittills lyckats gå ner 6 kg så tänkte försöka gå ner lika mycket till. För isåfall ligger jag på en bra vikt – 60 kg. Det gäller bara att kämpa lite till för vill verkligen att nästa säsong med fotbollen ska bli mitt stora genombrott eller nåt. Denna säsong har jag blivit uttagen till en träningsmatch och 4 seriematcher med A-laget. Jag har i seriematcherna fått spela 0 min, 20 min, 30 min, respektive 30 min. Jag har alltså fått spela ca 80 min i div 2 och det är något som ska slås till nästa år. Jag vill verkligen att vårt lag ska hamna i samma serie nästa år igen, dvs mot mitt gamla lag. Var så himla kul att se min gamla tränare och alla mina gamla lagkamrater chockas över att jag var där matchklädd. Dessutom att jag fick komma in i min första div2-match nånsin mot just dem – det var verkligen magiskt. Jag var så jävla taggad och jag fick mycket beröm av tränarna efter den matchen, trots att jag själv kände mig ganska missnöjd. Men det är verkligen en speciell känsla att få spela mot sitt gamla lag. Man taggar till som bara den. Trots att man inte har några krafter kvar så köra man järnet ändå. Så jag hoppas på att vi hamnar i samma serie igen. Men vår klubb vill inte det. Vi fick ett förslag där vi skulle köra ungefär samma som förra året, men vi har tydligen lämnat in ett annat förslag för att vi skulle få lite närmare. Vi får väl se hur det blir, jag håller iaf tummarna. Nej nu ska jag bara slappa!

Hej bloggen!
Nu har ännu en jobbvecka gått och den har varit ganska tuff. Vissa perioder har varit väldigt stressiga och jag får ingen hjälp trots att de andra har mycket mindre att göra. Jag sa att en grej behövde göras till en jag jobbar med och då frågade hon om jag visste hur man gör. Yes det vet jag och då var det bara för mig att fixa det. Det kommer ske mycket ändringar så känns som att det bara kommer bli ännu stressigare. Det är tufft eftersom jag fortfarande håller på att lära mig och det blir ju stressigt när de lägger över mer och mer grejer på mig. Jag har tagit en massa extrauppgifter men då tycker jag även att jag ska få lön för detta. Nästa lönesamtal ska jag kräva en rimlig lön med tanke på allt jag gör. Om en månad ungefär ska jag få börja med den andra delen av det jobb jag har. Så då blir det ännu mer nytt att lära sig. I för sig är det delvis undersökningar som jag kört själv men även lite som jag haft nån mer med. Men det var ju ett år sen senast så kommer ändå ta ett tag innan jag är inne det. Längtar verkligen till min semester för jag är så otroligt stressad just nu. Semester om 6 veckor, gud vad jag längtar!