igår
Kommer nu skriva ett inlägg som kommer vara väldigt förvirrande för mig och antagligen ännu mer förvirrande för någon utomstående. Om någon som läser känner igen sig i detta får den gärna kommentera. Jag skriver detta dagen innan jag publicerar detta, beroende på om jag har internetanslutning imorgon eller inte. Vet inte riktigt var jag ska börja. Var ute på en ”sån där” promenad, ni vet när man tänker på livet. Vad har jag åstadkommit? Vad är mina mål? Och en massa annat. Jag kom ingen vart med mina tankar så tänkte att jag skulle försöka skriva av mig lite här. Och innan nån dömer mig, nej jag har inte självmordstankar. Klart jag har tänkt på det men jag skulle aldrig nånsin göra det, jag lovar. Så nu har jag klargjort det så jag kanske kan börja nån gång, vet inte var bara…
Men jag befinner mig ju just nu på nya Zeeland där jag borde njuta. Jag tycker det är bra här, men jag saknar allt därhemma något så otroligt. Jag hade sett fram mot den här resan under typ hela gymnasiet. Visste inte att det var hit jag skulle, men resa det skulle jag iaf göra. Sen ett par veckor innan började jag ångra mig och för varje dag som gick ångrade jag mig mer och mer. På flyget visste jag inte var jag skulle ta vägen. Det var typ som klaustrofobi, ville inte alls vara där. Ville bara hem och krama om mina nära och kära, och aldrig nånsin lämna dom. Det gick dagar, veckor och saknaden var densamma. Sen helt plötsligt fick vi jobb och hade fullt upp hela dagarna med att packa fisk. Hatade det något så fruktansvärt och bara veckor innan kunde jag nästan dö för ett jobb, vilket jobb som helst. Men tiden på fiskfabriken gick i en rasande fart och helt plötsligt var det dags för oss att resa vidare på nya äventyr. Då mådde jag bra, faktiskt riktigt bra. Fast samtidigt inte. Blev irriterad. La energi på att klaga över allt och inget. Tycker synd om Julia som har behövt stå ut med så mycket. Har blivit så irriterad på henne alltför många gånger, trots att jag innerst inne vet att hon är den finaste vän man kan ha. Vi är inte perfekta och jag är långt därifrån, trots att jag vill vara perfektheten själv. Vet nu inte vart detta är påväg. Under hela min barndom har jag mått bra, otroligt bra. Har en pappa som nog många skulle ha kallat alkoholist under min högstadietid och början av gymnasiet. Jag var livrädd för att komma hem, känna lukten av alkohol, höra honom prata. Värst av allt var nog ändå att komma hem när han sov. Man kunde känna lukten och höra på hans snarkande att han hade druckit. Jag tog min tillflykt till skolan. Försökte stanna där så länge som möjligt om dagarna. Då mådde jag bra när jag fick ingås med mina vänner. Ingen fick nånsin veta om min hemlighet. Nu har han bättrat sig och jag är inte längre rädd för att komma hem, saknar honom faktiskt riktigt mycket. Men det skulle jag aldrig erkänna. Men jag är stolt över honom, att han är min pappa. Och att han lyckades ta sig ur dessa alkoholproblem.
Kanske ska fortsätta där jag tänkte (det här blir bara rörigare och rörigare). Perfekt. Det är ju ingen, allra minst jag. Jag vill göra mitt bästa och trots att jag gör det så är jag inte nöjd. Jag hade kanske kunnat göra mer. Fram tills jag började på gymnasiet hade jag inga problem med detta, men sen jag började ettan har jag aldrig nånsin varit nöjd över något. Prov i skolan, ett vg i matte b fick mig att börja grina. Jag börja grina efter ett nationellt prov i matte e för att det gick piss och jag sen fick mvg på. Jag var ändå inte nöjd. Jag kommer inte ihåg sist jag var nöjd med någonting. Kanske var det klassen som gjorde det. Alla satsade på högsta betyg i ALLA ämnen. Det fick mig att också sträva efter detta. Men ett g eller vg gjorde nästan att världen gick under, kändes det som. Men det är inte bara betygen och skolan som gjort att jag känner mig missnöjd. Det bästa jag vet – fotbollen, fick mig att må fruktansvärt förra året. År 2010 var en bra säsong, jag utvecklades väldigt mycket på kort tid. Jag fick mycket beröm nästan varje match. När jag tänker tillbaka på det borde jag ha varit nöjd då och varit stolt över vad jag gjorde. Hade aldrig nånsin gjort mål på en match innan det och hade hela mitt liv spelat back. Fick en ny tränare som såg var jag borde spela. Högeryttermittfältare blev min nya placering och där har jag spelat sen dess. Det är som att den platsen har varit paxad för mig trots att det blev som ett nytt lag till säsongen 2011. Vi slogs ihop med 95-laget och den säsongen var min värsta. Har aldrig gråtit så mycket och så ofta som under den säsongen. Skämdes så mycket och samtidigt fanns ingen ork. Jag tränade och tränade och kändes som att jag hade mindre och mindre energi för varje match som gick. Vet inte om det är nåt fel på mig, är jag sjuk? Järnbrist, jag vet inte. Matchen mot åker borta bröt jag ihop totalt. Efter 10 min var jag svimfärdig. Vi hade inga avbytare och tränarna hade sagt att ingen fick byta. Visste inte vart jag skulle ta vägen, vad jag skulle göra. Till slut förstod de att något inte stod rätt till och jag fick byta. Låg typ bara och skaka, ville typ kräkas. Har typ aldrig mått så dåligt. Sen gick det över och jag fortsatte spela. Kanske 5 min. Sen var det ut och in på planen flera gånger om den matchen. Det var då jag berättade för min tränare att jag inte kände mig bra. Att jag egentligen inte hade gjort det nån gång under säsongen. Han sa att det kunde va nån vitaminbrist och tvingade mig gå till läkare. Och som ni vet vägrade jag. Jag kommer inte ens kolla det när jag kommer hem. Vet inte varför. Känns inte som att det är nåt. Kanske bara inbillning. Men jag vet ju att det inte är det. När jag åkte över hit så köpte jag järntillskott och det kändes som att det hjälpte. Jag är inte lika trött längre. Men träningen funkar fortfarande inte. Och jag tränar inte särskilt hårt så jag bävar för träningen som kommer va när jag kommer hem. Dessutom är den nya tränaren väldigt hård, man får inte ens skratta på träningen enligt Amanda i laget. Vi får väl se hur det går. Jag får väl göra mitt bästa. Mer kan jag ju inte göra. Jag hoppas nästan att jag är sjuk så jag får nån förklaring. Så jag liksom bara inte är lat.
Under min resa hit var några av mina mål att bli smal, få bort allt överflödigt fett på min äckliga kropp, få en massa muskler, få magrutor, bli brun. Lära mig prata flytande engelska, bli modigare, ta för mig mer, komma på mina svagheter som jag kan berätta om på en eventuell anställningsintervju i vår. Har inte lyckats med nåt av dom. Kanske har lyckats lite med nåt av dom. Men det är svårt för mig att se eftersom jag måste vara PERFEKT. Jag ska lära mig att bli.nöjd. gör jag nåt misstag, lär dig av misstaget och lid inte för mycket av det. Jag har kanske snart skrivit av mig nu, åtminstone känns det faktiskt lite bättre nu. Kanske skriver jag fler såna här inlägg nån gång. Här, där ingen vet vem jag är. Jag är en glad person och jag har vänner och familj som bryr sig om mig. Jag önska bara att jag kunde säga det till dom. Att jag vågade säga hur mycket de betyder för mig. Men jag är för feg. Typ mamma. Jag har inte sagt jag älskar dig till henne sen jag var typ fem. Utåt sett är jag ingen sån mesig, töntig känslotyp. Ni hör ju själv hur jag låter. Jag kan inte berätta om mina känslor. De är gömda bakom en mur och över den kan ingen nånsin klättra. Är för hög och blir bara högre och högre. Jag ska försöka, försöka när jag kommer hem. Berätta hur mycket de betyder för mig. Jag ska sluta bryta ihop för minsta lilla. Det är det inte värt. Tänk så mycket värre saker det finns runt om i världen. Gör du bara ditt bästa, så har du kommit långt. Även fast du kanske inte klarar det du hade tänkt så har du kommit långt. Ge inte upp förrän du har försökt. Det är bara att bita ihop och ta i. Med dessa ord tänkte jag nu avsluta detta inlägg – tror jag. Jag ska försöka tänka positivt, tänka på dessa saker jag har skrivit. Och att jag faktiskt har det bra. När självförtroendet brister ska jag läsa detta igen, påminna mig om allt bra jag gjort. Kanske skriva av mig lite här. Och försöka må bra. Kanske berätta för mina vänner hur jag faktiskt känner. Kanske nån gång visa denna blogg för någon – nån som jag verkligen litar på. Jag har många såna vänner. Som faktiskt skulle stötta mig då, det är jag helt övertygad om. Men vill tacka för mig nu, och om nån nånsin läser igenom detta inlägg. Säg gärna vad ni tycker. Om ni känner igen er. Eller om ni tycker jag är en idiot som måste gå till en psykolog, jag kan ta kritik. Tack för mig, hej!
This entry was posted on fredag, januari 20th, 2012 at 2:50 and is filed under Okategoriserat. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.