Ibland skulle jag bara vilja berätta för andra om mitt liv. Saker som ingen jävel känner till. Folk tror sig veta så mycket om mig, men de har ingen jäkla aning om någonting. Jag har berättat delar om mitt liv för en kompis, men hon vet inte i närheten av allting. Nu menar jag inte att jag haft ett dåligt liv hittills men det hade kunnat vara bättre. Mestadels mår jag bra, men i perioder kan jag må så fruktansvärt dåligt och det kanske inte är så konstigt med tanke på allt som hittills hänt i mitt liv. Därför tänkte jag skriva av mig lite nu. För tänker aldrig nånsin låta nån människa få veta någonting om allt detta.
För det första har jag växt upp med en pappa som är alkoholist. Mitt första minne av att han var full då var jag ca 9 år. Vi tittade på finalen av Robinson, det var det året som Robinson-Robban kom in blåmålad. Han gick nerför trappan och vinglade lite och jag bara skrattade åt det. Var för liten för att förstå att han var full. Mamma sa åt mig att vara tyst för pappa blev förbannad då. Han svor på finska kommer jag ihåg. Han blev mer och mer odräglig så det slutade med att jag och syrran livrädda satt gömda bakom en fåtölj på mitt rum. En annan gång var jag väl kanske 10-11 år och han blev full när vi var på semester i vår sommarstuga. Kommer ihåg att han ville att jag och mina syskon skulle tävla vem som kunde springa snabbast runt stugan. Alla vi fick pengar för det och den som vann fick mest, tvåan lite mindre och trean minst. Jag var den enda som tog i utav sjutton och kom alltså etta. Han hade nog inget minne av detta dan efter. Samma dag stod mamma och höll på att ta av sig ringen såg det ut som. Jag blev jätteledsen och började gråta för jag trodde att de skulle separera. Redan vid den tidpunkten ville jag att det skulle hända eftersom han varit full väldigt många gånger. Dan efter fick mamma torka upp hans spyor i hela stugan. Under hela högstadiet och gymnasiet visste jag att om jag kom hem skulle pappa vara full och därför undvek jag att komma hem. Jag stannade kvar i skolan och umgicks med kompisar, pluggade, tränade och höll på med musiken. Stannade kvar så länge att jag visste att när jag kom hem så skulle han ha däckat. Att se sin pappa sova i ångorna av alkoholen är heller ingen kul grej, även fast jag föredrar det framför att han är vaken och full. Att jag sedan jag var ca 10 år önskat att mina föräldrar ska separera är en grej som är helt sjuk. Att man redan som tioåring ska behöva tänka på sådana saker. Och det dröjde till för nästan ett år sedan innan mamma fattade att pappa är helt dum i huvudet. Pappa gick in i väggen när jag var 9 år – då hade han jobbat mycket natt fram till dess så jag kände knappt min pappa kändes det som. Han var den som skrek att vi skulle vara tysta om mornarna när han skulle sova.
Mamma har opererats för godartad hypofystumör vid två tillfällen, senast för 3 år sedan. Det är väl egentligen ingen stor grej men ändå.
Jag har alltid haft lätt för mig i skolan och med mitt musicerande. Jag var bäst i klassen på matte och alla frågade mig om hjälp. Jag var även bäst i svenska och var väldigt duktig i de andra ämnena också. Jag var också väldigt duktig att spela dragspel. Jag hade bara spelat ett halvår när jag började i en ensemble där jag fick spela första stämman trots att alla andra hade spelat minst dubbelt så länge. Många hade spelat några år till och med.
När jag började högstadiet var det inte längre så. Jag var fortfarande väldigt duktig i matte i jämförelse med de flesta andra. Jag och en till var de enda som lyckades få MVG i betyg under höstterminen i åttan, trots att läraren endast hade haft oss en termin. Hon sa att hon inte satte MVG om hon inte var absolut säker på att man skulle få det i slutbetyg i nian. Jag gick i musikklass på den tiden och alla andra var ju lika duktiga som mig, så då var man inte längre den som var bäst. Det var ändå ingenting som jag gjorde en jättestor grej av. Inte förrän i gymnasiet. Vet inte riktigt vad som drev mig till detta. Jag har ju som sagt alltid varit duktig och haft lätt för mig och då kändes det väl som att alla förväntade sig att jag skulle fortsätta prestera. Inte för att jag tror att mina föräldrar hade blivit arg för att jag inte hade MVG i matte. Gymnasiet gick jag ut med 21 MVG och 9 VG. Jag började grina om nåt inte gick som det skulle och detta gällde även inom fotbollen. Ett tag grät jag efter varje match för att det kändes som att jag inte presterade som jag skulle. Har haft jättehög prestationsångest och väldiga krav på mig sedan dess. Och det kommer inte utifrån utan dessa krav kommer från mig. Jag har drivit mig själv till detta. Detta har förmodligen gjort att jag har lite ätstörningstankar. Känns konstigt att skriva detta ord. Jag känner väldigt ofta ångest över mat. Vill inte äta och tycker inte att det är gott. Trots detta tvingar jag mig själv att äta, så det har ju inte gått så långt att jag slutat äta. Det är nog inte ätstörningar helt och hållet utan bara tankar som gör att jag får ångest. Har faktiskt gått ner 6 kg de senaste månaderna men jag har varit lite överviktig så nu är jag inom normalvikt. Ska gå ner 6 kg till men det behövs. Sen måste jag inse att dessa tankar inte kan ta över mig nåt mer. Jag får ångest om jag inte tränar. Om jag ska äta nåt onyttigt på jobbet får jag ångest. Har dock inga större problem att smälla i mig nåt i min ensamhet –förrän efteråt. Då kommer ångesten och jag kanske drar ut och springer som en idiot. Jag får också väldigt ofta panikattacker, vill bara gråta, skrika, försvinna från jordens yta. Dessa kommer mer och mer sällan, men de är fruktansvärda när de väl kommer. Jag skulle säkert behöva prata med nån om allt detta i mitt liv, men jag drar mig för det. Jag kan ju liksom inte ens berätta sånt för mina bästa vänner. Men det känns ganska skönt att skriva av sig om sånt här – sånt som jag inte tidigare ens vågat nämna här på bloggen.
Nu ska jag bara ta det lugnt och försöka slappna av och må bra, ha det!
This entry was posted on söndag, november 22nd, 2015 at 17:01 and is filed under Okategoriserat. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.