Jaha, det är så här det känns att va arbetslös. Inte ha nåt att göra. Är uttråkad till tusen och kan bara komma på ännu tråkigare saker att göra. Fast ska nog göra dom ändå. Typ söka ännu mer jobb, städa huset och öva till högskoleprovet. Ska förresten på intervju imorn men vill inte ens ha jobbet. Det ligger 4 mil härifrån och isåfall måste jag låna mammas bil. Fast när jag sökte det sa hon att jag kunde det. De enda ljuspunkterna nu i mitt liv är de dagarna jag har fotbollsträning. Det är så sjukt härligt! Och på söndag blir det match. Skrev på för den här klubben igår och då blev min vän Erica arg på mig. Ibland förstår jag mig inte på henne. Det är väl mitt beslut, inte hennes. Det gör att jag nu är tjurig på henne. Osammanhängande inlägg och nu ska jag göra lite nytta. Innan jag får ännu mer ont i magen. Ses!

Ja egemtligen kom jag ju hem för två dagar sen men har inte riktigt haft tid att skriva ett inlägg än. Landade på Arlanda klockan 15 på söndagen så var väl hemma vid sex. Blev en tidig kväll för jag var dödstrött efter flygresan och kunde verkligen känna av jetlag. Igår övade jag en del inför högskoleprovet och så sökte jag sommarjobb där jag jobbade förra sommaren. Tror att jag har stora möjligheter att få jobb där även den här sommaren. Har också hunnit med att besöka min farmor och farfar och där var väl allt som vanligt. Farmor klagade lika mycket som vanligt, och de hade lika svårt att förstå. Efter det tog jag en timmes promenad in till stan för att gå till arbetsförmedlingen och skriva in mig. Så nästa vecka ska jag på möte. Efter det gick jag till fotbollsträningen. Ska byta lag nu och tror att jag vill spela i det här laget. Det är mitt gamla lag som har gått över till en annan klubb. Plus att vi har ny tränare, min gamla tränare från tiden innan united. Och han är riktigt bra tycker jag faktiskt. Även fast många klagar på honom. De tycker att han är för hård, men jag tyckte han verkade okej igår. Han sa till när vi var för oseriösa och blev lite arg då, men det var inte så att man blev rädd för honom. Fast kanske jag hade blivit det om det inte vore för att jag haft honom som tränare tidigare.

Vad händer idag då? Mår piss, rent ut sagt. Nån förkylning på g och det ogillas verkligen! Ska öva lite mer inför högskoleprovet, kanske söka lite jobb och söka högskola. Jag kanske till och med kommit fram till vad jag vill studera. Biomedicinska analytikerprogrammet. Det låter så intressant. Har lagt till det i min anmälan men inte skickat in den än. Och sen är det svåra, VAR ska jag studera? Fanns på väldigt många orter. Vill jag flytta hemifrån eller vill jag pendla? Har ett par veckor på mig att bestämma mig.

Och jag ska träffa Erica idag!! Har saknat henne så!
Så ska ta och göra lite nytta nu så att jag hinner med att träffa henne. Ha det!

Kommer nu skriva ett inlägg som kommer vara väldigt förvirrande för mig och antagligen ännu mer förvirrande för någon utomstående. Om någon som läser känner igen sig i detta får den gärna kommentera. Jag skriver detta dagen innan jag publicerar detta, beroende på om jag har internetanslutning imorgon eller inte. Vet inte riktigt var jag ska börja. Var ute på en ”sån där” promenad, ni vet när man tänker på livet. Vad har jag åstadkommit? Vad är mina mål? Och en massa annat. Jag kom ingen vart med mina tankar så tänkte att jag skulle försöka skriva av mig lite här. Och innan nån dömer mig, nej jag har inte självmordstankar. Klart jag har tänkt på det men jag skulle aldrig nånsin göra det, jag lovar. Så nu har jag klargjort det så jag kanske kan börja nån gång, vet inte var bara…

Men jag befinner mig ju just nu på nya Zeeland där jag borde njuta. Jag tycker det är bra här, men jag saknar allt därhemma något så otroligt. Jag hade sett fram mot den här resan under typ hela gymnasiet. Visste inte att det var hit jag skulle, men resa det skulle jag iaf göra. Sen ett par veckor innan började jag ångra mig och för varje dag som gick ångrade jag mig mer och mer. På flyget visste jag inte var jag skulle ta vägen. Det var typ som klaustrofobi, ville inte alls vara där. Ville bara hem och krama om mina nära och kära, och aldrig nånsin lämna dom. Det gick dagar, veckor och saknaden var densamma. Sen helt plötsligt fick vi jobb och hade fullt upp hela dagarna med att packa fisk. Hatade det något så fruktansvärt och bara veckor innan kunde jag nästan dö för ett jobb, vilket jobb som helst. Men tiden på fiskfabriken gick i en rasande fart och helt plötsligt var det dags för oss att resa vidare på nya äventyr. Då mådde jag bra, faktiskt riktigt bra. Fast samtidigt inte. Blev irriterad. La energi på att klaga över allt och inget. Tycker synd om Julia som har behövt stå ut med så mycket. Har blivit så irriterad på henne alltför många gånger, trots att jag innerst inne vet att hon är den finaste vän man kan ha. Vi är inte perfekta och jag är långt därifrån, trots att jag vill vara perfektheten själv. Vet nu inte vart detta är påväg. Under hela min barndom har jag mått bra, otroligt bra. Har en pappa som nog många skulle ha kallat alkoholist under min högstadietid och början av gymnasiet. Jag var livrädd för att komma hem, känna lukten av alkohol, höra honom prata. Värst av allt var nog ändå att komma hem när han sov. Man kunde känna lukten och höra på hans snarkande att han hade druckit. Jag tog min tillflykt till skolan. Försökte stanna där så länge som möjligt om dagarna. Då mådde jag bra när jag fick ingås med mina vänner. Ingen fick nånsin veta om min hemlighet. Nu har han bättrat sig och jag är inte längre rädd för att komma hem, saknar honom faktiskt riktigt mycket. Men det skulle jag aldrig erkänna. Men jag är stolt över honom, att han är min pappa. Och att han lyckades ta sig ur dessa alkoholproblem.

Kanske ska fortsätta där jag tänkte (det här blir bara rörigare och rörigare). Perfekt. Det är ju ingen, allra minst jag. Jag vill göra mitt bästa och trots att jag gör det så är jag inte nöjd. Jag hade kanske kunnat göra mer. Fram tills jag började på gymnasiet hade jag inga problem med detta, men sen jag började ettan har jag aldrig nånsin varit nöjd över något. Prov i skolan, ett vg i matte b fick mig att börja grina. Jag börja grina efter ett nationellt prov i matte e för att det gick piss och jag sen fick mvg på. Jag var ändå inte nöjd. Jag kommer inte ihåg sist jag var nöjd med någonting. Kanske var det klassen som gjorde det. Alla satsade på högsta betyg i ALLA ämnen. Det fick mig att också sträva efter detta. Men ett g eller vg gjorde nästan att världen gick under, kändes det som. Men det är inte bara betygen och skolan som gjort att jag känner mig missnöjd. Det bästa jag vet – fotbollen, fick mig att må fruktansvärt förra året. År 2010 var en bra säsong, jag utvecklades väldigt mycket på kort tid. Jag fick mycket beröm nästan varje match. När jag tänker tillbaka på det borde jag ha varit nöjd då och varit stolt över vad jag gjorde. Hade aldrig nånsin gjort mål på en match innan det och hade hela mitt liv spelat back. Fick en ny tränare som såg var jag borde spela. Högeryttermittfältare blev min nya placering och där har jag spelat sen dess. Det är som att den platsen har varit paxad för mig trots att det blev som ett nytt lag till säsongen 2011. Vi slogs ihop med 95-laget och den säsongen var min värsta. Har aldrig gråtit så mycket och så ofta som under den säsongen. Skämdes så mycket och samtidigt fanns ingen ork. Jag tränade och tränade och kändes som att jag hade mindre och mindre energi för varje match som gick. Vet inte om det är nåt fel på mig, är jag sjuk? Järnbrist, jag vet inte. Matchen mot åker borta bröt jag ihop totalt. Efter 10 min var jag svimfärdig. Vi hade inga avbytare och tränarna hade sagt att ingen fick byta. Visste inte vart jag skulle ta vägen, vad jag skulle göra. Till slut förstod de att något inte stod rätt till och jag fick byta. Låg typ bara och skaka, ville typ kräkas. Har typ aldrig mått så dåligt. Sen gick det över och jag fortsatte spela. Kanske 5 min. Sen var det ut och in på planen flera gånger om den matchen. Det var då jag berättade för min tränare att jag inte kände mig bra. Att jag egentligen inte hade gjort det nån gång under säsongen. Han sa att det kunde va nån vitaminbrist och tvingade mig gå till läkare. Och som ni vet vägrade jag. Jag kommer inte ens kolla det när jag kommer hem. Vet inte varför. Känns inte som att det är nåt. Kanske bara inbillning. Men jag vet ju att det inte är det. När jag åkte över hit så köpte jag järntillskott och det kändes som att det hjälpte. Jag är inte lika trött längre. Men träningen funkar fortfarande inte. Och jag tränar inte särskilt hårt så jag bävar för träningen som kommer va när jag kommer hem. Dessutom är den nya tränaren väldigt hård, man får inte ens skratta på träningen enligt Amanda i laget. Vi får väl se hur det går. Jag får väl göra mitt bästa. Mer kan jag ju inte göra. Jag hoppas nästan att jag är sjuk så jag får nån förklaring. Så jag liksom bara inte är lat.

Under min resa hit var några av mina mål att bli smal, få bort allt överflödigt fett på min äckliga kropp, få en massa muskler, få magrutor, bli brun. Lära mig prata flytande engelska, bli modigare, ta för mig mer, komma på mina svagheter som jag kan berätta om på en eventuell anställningsintervju i vår. Har inte lyckats med nåt av dom. Kanske har lyckats lite med nåt av dom. Men det är svårt för mig att se eftersom jag måste vara PERFEKT. Jag ska lära mig att bli.nöjd. gör jag nåt misstag, lär dig av misstaget och lid inte för mycket av det. Jag har kanske snart skrivit av mig nu, åtminstone känns det faktiskt lite bättre nu. Kanske skriver jag fler såna här inlägg nån gång. Här, där ingen vet vem jag är. Jag är en glad person och jag har vänner och familj som bryr sig om mig. Jag önska bara att jag kunde säga det till dom. Att jag vågade säga hur mycket de betyder för mig. Men jag är för feg. Typ mamma. Jag har inte sagt jag älskar dig till henne sen jag var typ fem. Utåt sett är jag ingen sån mesig, töntig känslotyp. Ni hör ju själv hur jag låter. Jag kan inte berätta om mina känslor. De är gömda bakom en mur och över den kan ingen nånsin klättra. Är för hög och blir bara högre och högre. Jag ska försöka, försöka när jag kommer hem. Berätta hur mycket de betyder för mig. Jag ska sluta bryta ihop för minsta lilla. Det är det inte värt. Tänk så mycket värre saker det finns runt om i världen. Gör du bara ditt bästa, så har du kommit långt. Även fast du kanske inte klarar det du hade tänkt så har du kommit långt. Ge inte upp förrän du har försökt. Det är bara att bita ihop och ta i. Med dessa ord tänkte jag nu avsluta detta inlägg – tror jag. Jag ska försöka tänka positivt, tänka på dessa saker jag har skrivit. Och att jag faktiskt har det bra. När självförtroendet brister ska jag läsa detta igen, påminna mig om allt bra jag gjort. Kanske skriva av mig lite här. Och försöka må bra. Kanske berätta för mina vänner hur jag faktiskt känner. Kanske nån gång visa denna blogg för någon – nån som jag verkligen litar på. Jag har många såna vänner. Som faktiskt skulle stötta mig då, det är jag helt övertygad om. Men vill tacka för mig nu, och om nån nånsin läser igenom detta inlägg. Säg gärna vad ni tycker. Om ni känner igen er. Eller om ni tycker jag är en idiot som måste gå till en psykolog, jag kan ta kritik. Tack för mig, hej!

Hej hej! Känner mig lite sugen på att återuppta den här bloggen, får se hur länge det varar. Befinner mig ju fortfarande på nya Zeeland, men när man har tillgång till gratis WiFi så är det kul att blogga. Sitter just nu och väntar på att få använda dator, ca 20 min kvar. Ska anmäla mig till högskoleprovet och sen ska jag kolla lite på platsbanken.

För tillfället är vi fortfarande arbetslösa här, men egentligen skulle vi börjat jobba idag, men de skulle spraya gården så det blev inställt. Kommer inte ihåg om jag berättat det, men det är på vingård som vi ska jobba på. Förhoppningsvis får vi börja snart. Annars blir det hem till Sverige snart. Vill fast vill ändå inte. Jag saknar ju allt därhemma nu, men när man kommer dit kommer jag ju bara vilja tillbaks. Inte lätt, men jag ska försöka njuta mer och det gör jag också. Fast vill spela fotboll också med mina vänner. Men snart så.. nej nu är det snart min tur så hej svejs!

Hej!
Det var ju ett tag sen kan man ju lugnt säga. Mycket har hänt de senaste månaderna och jag kan inte nämna allt här. Jag har jobbat på en fiskfabrik, jobbat på en farm, firat en riktig kiwijul, varit sjuk på nyårsafton och gjort en massa skojiga aktiviteter. Dessutom fick jag träffa en kompis från Sverige. Elin som jag har spelat fotboll med. Det var skoj, men samtidigt skumt att träffa henne här på andra sidan jorden. Just nu letar jag och min kompis Julia jobb på vingårdar på sydön. Om vi inte hittar nåt inom ett par veckor så måste jag åka hem för att pengarna inte räcker. Självklart vill jag stanna här tills den 24 mars så jag hoppas vi hittar ett jobb. Men jag saknar Sverige hur mycket som helst. Har mått lite dåligt de senaste dagarna för att jag saknar de där hemma så mycket. Trodde inte jag skulle göra det, för jag har aldrig haft hemlängtan förut. Men jag hoppas vi har möjlighet att stanna här. När jag kommer hem blir jag arbetslös och vet inte om jag får nåt jobb. Jag börjar plugga i slutet av augusti så jag vet att jag antagligen har det mycket bättre här. Det här är liksom once in a life-time. Jag hoppade jag inser det snart så att jag kan njuta. Och att vi får jobb så jag slipper gå med den här klumpen i magen hela tiden. Dessutom när jag kommer hem kommer jag förhoppningsvis värdesätta allt mycket mer. Vänner, familj, skola, fotbollen. Två saker jag vill ha nu! Min kära vän Erica och en fotboll. Hon har varit min vän sen vi var åtta och vi har verkligen gjort allt tillsammans. Spelat fotboll, varit i Danmark och Tyskland. Var i Falkenberg med henne i somras och blev tjurig på henne. Nu vet jag hur mycket hon betyder för mig och jag hoppas hon förstår det. Nej det var allt för nu. Får se om det blur nåt mer inlägg härifrån. Höres!

Om exakt 23 timmar går flyget så det här är kanske sista inlägget jag skriver det närmsta halvåret. Jag kommer istället ha en gemensam reseblogg med Julia som jag åker med. Har verkligen inte fattat att jag snart är där, känns jätteskumt. Har packat hela dan, ska snart träna och efter det skriva mitt cv på Eng typ. Det här kommer antagligen bli det jobbigaste och samtidigt mest spännande jag vårt mes om. Men hejdå bloggen, får se om jag skrivet här igen.

Sista matchen för säsongen slutade med förlust, 1-0. Målet kom precis i slutet så kändes jävligt surt. Jag var så taggad innan eftersom det var sista fotbollen på typ ett halvår. Men självklart kom mitt illamående. Är nöjd med vissa delar av matchen men stora delar ville jag bara spy och dö. Högerbacken blev jag så irriterad för hon kunde inte hålla sin markering så jag fick hålla den istället. Så var tvungen att hålla henne samtidigt som mittbackarna blir irriterade på att jag inte springer upp. När jag är där uppe så blir högerbacken irriterad för att jag inte hinner jobba hem och så blir det bajs. Vill bara gråta över matchen och allt, eftersom jag är en sån jävla idiot och inte klarar av att gå och kolla upp det. Men ska försöka hitta järntillskott där nere och om inte det hjälper får jag väl kolla upp det om ett halvår. Nej nu ska jag tjura lite framför teven, fast jag bara vill springa arslet av mig, men kolsvart ute.. vill bara gråta nu, varför är jag en sån känslig mes. Jag ska lära mig att inte gråta offentligt. Det är min högsta dröm. Typ, eller inte. Men pinsamt värre. Men bajs då!

Mår inte världsbäst, men det tänker jag strunta i. Efter jag skrivit detta inlägg blir det att fortsätta packa, sen och fira farfar. Hinner bara va där en stund för sen blir det match. Idag kan jag väl få må bra. Inga tårar, bara glädje. Skulle va så underbart. Nej nu ska jag packa, önska mig lycka till!

Match och hej tårar var det idag. Vi förlora med 2-1 men idag var verkligen värda en vinst så känns jäkligt surt. Fick detta illamående igen så blev så irriterad på mig i slutet av matchen så jag börja grina. Lite pinsamt att gå och tacka sen eftersom jag har spelat i samma lag sim många där. Borde ha gått och kollat mig men det har inte gått. Kändes iaf skönt att bli av med tårarna där och inte behöva gå och deppa i flera dar. Nu kommer släkten snart och sen blir det att träffa gamla klassen. See ya!

Jag har nu fattat hur jäkla mycket som jag har kvar att göra innan vi åker, men det är väl bara att ta en dag i taget. Idag ska jag säga hejdå till en massa folk. Om fyrtio min ska jag cykla in till stan för att träffa Eleonor och så ska vi bara gå lite på stan och sen äta. Sen ska jag växla de pengar som jag beställt. Sen ska jag cykla hem och hinna träna, börja packa och städa mitt rum. Sen ska jag in till stan ikväll och vi skulle hitta på nåt spontant jag, mariax2, Elsa och bea. Sen ska jag väl hem och sova för måste lägga mig tidigt då vi har match imorn. Men ha en bra dag du som läser det här!