Ska alldeles strax åka på fotbollsträning. Hoppas på gladare tider än igår, vill inte att nån ska se mig gråta och tyvärr blev det ju så igår – igen… Hatar att jag måste försöka vara bäst på allting, hur svårt ska det vara att förstå att det kommer aldrig hända. Jag kan ju faktiskt inte göra mer än mitt bästa. Men har inte känts som att jag gjort mitt bästa på väldigt, väldigt länge…

Orkar inte ha det så här. Varför ska jag behöva vara så jävla dålig på att lira fotboll att det slutar med att jag grinar efter varje jävla match. Orkar inte med att vara så jävla dålig. Älskar fotboll, det är verkligen det bästa jag vet och vill verkligen inte sluta. Det är en sån skön känsla när det går bra, men när det går så jävla piss som det gör varje match nuförtiden så vill man bara lägga sig ner och dö efteråt. Sen förstår jag mig inte på människorna i laget. De är verkligen de finaste människorna som finns och peppar mig och säger att de inte skulle klara sig utan mig. Men förstår det inte. Antingen är det jag som tror att jag är mycket sämre än vad jag är eller så säger det bara det för att de tycker synd om mig. För att jag inte ska börja gråta som jag gör hela tiden. Tror då mer på det sistnämnda. Har match om tre dagar och vill inte spela, är så fruktansvärt opepp. Vill inte förstöra för laget igen. Varför låter de mig vara mittback när jag är så himla dålig. Ska träna imorgon iaf, får se om det känns bättre då. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att det ska kännas bra. Spela bättre, men det går inte. Men orkar inte förstöra en match till för laget, jag vill verkligen att vi ska kunna gå upp i division tre till nästa säsong. Det vore awesome. Hur gör man för att peppa sig själv och bli mer taggad. Kan nån bara hjälpa mig med det så vore jag oerhört tacksam. Ska nu kolla på pretty little liars för att få nåt annat att tänka. Får inte gråta mer nu.

Mycket har hänt den senaste tiden men kan inte ta allt här, det blir alldeles för mycket. Men har lov nu iaf, eller om jag blir godkänd på tentan. För praktiska provet klarade jag fast jag skakade som ett asplöv. Det är tre veckors ledighet nu och sen blev det lite ändringar, ska jobba som tidningsbud i fem veckor. Inte så mycket pengar som jag hade hoppats kunna tjäna men jag klarar mig iaf. Vill kunna flytta hemifrån men förhoppningsvis om 1-1 1/2 år så blir detta möjligt. Och imorgon är det match som gäller. Med hosta och antagligen en tejpad tumme. Var för tusan nio dagar sen jag stukade den och gör fortfarande riktigt ont. Hoppas att de inte missade nånting på röntgen. Men jaja, njuta av det fina vädret. Och hoppas på att jag slipper plugga nåt mer nu. Vore ju himla nice liksom!

Usch och blä säger jag bara, kan inte ha prickat in värre tidpunkt. Imorgon är det tenta och i övermorgon är det praktiskt prov. Och jag har blivit sjuk och dessutom stukat tummen. Har feber och ont i halsen och yyp hela kroppen. Sen så är det min tumme, vet inte hur jsg ska lyckas pipettera med den på tisdag.. får väl bita ihop bara. Åh, vill bara sova men måste plugga vidare. Är helt jäkla slut, orkar typ inte andas för mina lungor dödar mig. Nej dags att sluta klaga och fortsätta plugga!

Vill bara lägga mig ner och gråta för att jag måste ta tag i viktiga grejer idag – vuxengrejer. Jag vill bara vara lilla barnet igen, där mamma får sköta såna samtal. Väntar ett samtal från vårdcentralen eftersom jag skadat tummen under gårdagens match. Hann spela typ fem minuter och sen gick det inte att fokusera på matchen, hade så himla ont i tummen. Sen så gjorde jag världens dundertabbe men det orkar jag inte ta nu. Måste ringa till rekryteringen på kommunen. De ska ringa mig men jag måste ha svar nu eftersom jag måste ringa ett annat ställe. Så här ligger det till: jag har ju fått jobb i vår kommun på ett äldreboende men chefen för äldreboendet ringde för ett par dar sen och frågade lite hur det hade gått. Jag svarade att jo det har gått bra, lite mycket att lära sig bara eftersom jag inte har någon tidigare erfarenhet. Och då sa hon att det lät som att det var väldigt mycket för en som dessutom ska jobba natt, vilket jag ska eller skulle göra. För hon hade tydligen först fått uppgift om att jag skulle vara undersköterska vilket jag absolut inte är. Så hon skulle ringa rekryteringen och byta ut mig eftersom det sätter sån hård press på en person med noll erfarenhet. Och hon sa att de fortfarande hade platser kvar, men blir lite fundersam över det eftersom det är den sista maj nu. Hon sa då att de skulle höra av sig inom ett par dar. Men det kan ju vara så att de placerar mig så att jag blir inringd vid behov och det vill jag inte. Eller inte om jag inte har ett annat jobb. Och saken är den att jag fått ett jobberbjudande i Falkenberg, där vi har vår sommarstuga. Och dit måste jag ringa så snart som möjligt för att det ska finnas platser kvar. Därför vill jag ha ett svar av kommunen om jag får ett schema eller ej. Detta måste jag ta tag i, men dels vet jag inte vad jag ska ringa för nummer eftersom jag bara har numret tillbemanningen och inte till rekryteringen. FÅr väl checka deras hemsida. Måste också plugga idag, tenta på måndag och praktiskt prov på tisdag. Undrar hur det ska gå med min tumme. Höger tumme och högerhänt är jag! Får väl hoppas på att det bara är en stukning, men isåfall är det verkligen en rejäl stukning och då kan det ju vara så att det forfarande gör ont på måndag. Nej nu är det dags att ta tag i mitt vuxna liv!

Nu tänker jag tillåta mig att vara ledsen och arg. Hatar fan min kommun och de ska fan i mig lösa mitt problem. Jag är ju anställd av kommunen och ska jobba på ett äldreboende i sommar. Men idag ringde min chef och frågade hur intron hade gått och jag sa väl typ bra men det är väldigt mycket eftersom jag inte har nån erfarenhet så det tar ju lite tid att lära sig. Och då sa hon att hon tyckte det var väldigt mycket ansvar för en person som är helt oerfaren och jobba natt själv. Sen hade hon fått höra att jag skulle vara undersköterska och det är ju verkligen inte sant. Jag undrar verkligen vem som sagt det. Iaf så skulle hon ringa rekryteringen och de lär väl höra av sig inom ett par dar, för de ville ha nån mer erfaren istället. Det jobbiga är ju att i mitt kontrakt står det att jag är vikarie vid behov men jag tänkte ju inte så mycket på det eftersom jag fått schema. Så jag skulle ju lika gärna bli ibringd bara när det behövs. Och det vill jag inte. Dessutom ringde de från ett jobb igår men jag hann inte svara, så jag tänkte ringa imorgon och höra vad de ville. Skulle också mycket hellre vilja göra det, så jag skulle hoppas att det kunde lösa sig på det sättet.

Hi, I’m still alive. And I think everything feels better now. But I’m still depressed and I still get this attacks of anxiety. And soon I will start working and then it’ll become worse again. But I’ll guess that after a few days I will feel happy again. Hope so at least. Just took a short break to post this on my blog but now my cell biology book is screaming for me again. Study-time and then baking and eating mudcake-time. Sounds awesome!

Tänkte först skriva ett riktigt deprimerande inlägg men ångrade mig. Ska försöka fokusera på de positiva sakerna i livet istället. Idag ska jag om nån dryg timme göra mig iordning för att träna ett riktigt hårt träningspass med min träningskompis Emelie. Sen blir det hem och göra mig iordning för Stockholm för ska fira en i klassen då. Sen blir det hem med sista tåget för att sova för på lördag blir det match. Och det går ju faktiskt bra för oss, vi är ju obesegrade i år. Och i serien har vi inte släppt in ett enda mål än. Men imorgon blir det en tuff nöt att knäcka, vi ska möta serieledarna. Men det kanske kan gå bra, bara de inte toppar sitt lag. Sen så är det snart sommarlov och ska käka lax till lunch idag. Bra grejer alltså och nu ska jag fortsätta plugga!

Upplever en riktig svacka just nu och känns som att jag bara kommer längre och längre ner. Förhoppningsvis så blir jag lite gladare snart och kan ta mig sakta uppåt igen men nu tänker jag ligga här nere och flyta eller vad jag nu gör. Tänker bara vara tills jag inser vad livets mening är typ. Nej men känns så fruktansvärt jobbigt just nu, jag har inget som jag borde tycka är jobbigt men ändå mår jag så dåligt vissa perioder. Jag hoppas att det löser sig åtminstone i höst när jag får börja plugga med det jag verkligen vill. Denna termin har varit rätt jobbig för jag kan inte riktigt koppla ihop detta med vad jag ska göra sen. Dessutom har jag en sån prestationsångest över precis allting. Och det kan vara helt fåniga grejer. Att jag ska vara bäst är mitt motto, typ. Om jag inte säger nåt roligt så att alla skrattar så blir jag ledsen och besviken på mig och jag vet att det låter helt stört, låter till och med helt stört när jag skriver det just nu. But that´s how it is to be me. Jag vill vara den där tröstande personen som sätter alla före mig men det är jag verkligen inte. Och det är svårt att ändra på sig själv. Jag vill sluta prata om mig, folk ska inte se mig de ska bara kunna prata med mig och bli glada av att se mig. Jag vill vara en inspiration för andra. Det är så mycket jag vill men som jag vet att jag inte är. När jag var yngre fick jag höra att jag var en glädjespridare, jag skrattade alltid. Det är den personen jag vill vara även nu. Kan jag inte bara fejka ett skratt så kanske det löser sig till slut. Jag vill också sluta ljuga för mig själv. Varför det går dåligt på träningarna. Jag ljuger en del här, eller egentligen döljer jag väl sanningen trots att jag vet att ingen jag känner läser det här. Men det är väl för att jag försöker låtsas som nånting annat. Typ jag har blodfobi, det har jag. Och ändå ska jag bli bma. Det är ju helt stört. Men jag vill inget hellre än att klara detta, får väl svimma tills jag lär mig att hantera detta. Det sjuka är att jag inte haft blodfobi förut. Förut kunde jag kolla på blod och inte reagera alls. Jag svimmade nästan en gång när jag var liten och sköterskan skulle ta ett venprov på mig. Sen dess har jag inte känt nåt alls. Vi tog ett kapillärprov i fingret i höstas, det var ju inte alls jobbigt. Jag var och gav blod på blodbussen i december – och då svimmade jag nog förmodligen. Kollade inte ens på blod eller nånting. Hatade bara den där hemska känslan när det kändes som att livet sögs ur en. Jag kände mig inte kall men jag kände den där slangen ligga mot min arm och den var riktigt varm. Då kändes det som att jag var döende. Samma sak förra gången jag var och gav blod och nu har jag ju avskrivit mig på obestämd tid. Efter det har jag skurit mig i fingret, det kom en massa blod och jag svimmade nästan. Vi tog kapillärprov i fingret igen för nån månad sen, jag stod upp och var tvungen att sätta mig när läraren visade för att jag nästan svimmade. Sen när jag själv tog på min kompis och hon tog på mig var det inga som helst problem. Vill inte vara en sån mes. Vet inte om jag borde prata med två personer på min utbildning. Kanske jag borde, men jag skäms också så himla mycket. Jag tror att det är allla dessa saker som gör att jag mår dåligt. Plus att jag hatar mitt sommarjobb. Och då har jag bara gått intro, inte börjat jobba än. Men får värsta paniken för känns som att jag inte kommer klara det. Och känns som att de inte har förklarat tillräckligt för mig. Vissa grejer har jag inte fått göra själv, bara fått stå med och räckt över grejer typ. Jag kommer ju inte klara det sen. Jag måste göra det själv för att klara det. Får se hur detta går. Kanske slutar med tårar redan min första dag. Men ska försöka leva i nuet och inte tänka på det. Njut av att du går i skolan, det är ju faktiskt plugga du kan. Fast det har ju också gått piss detta år. Bara två VG har jag fått, av hittills 6 avklarade kurser. Okej ingen omtenta än iaf, men spela roll. Hellre att jag tar ett vg i slutändan. Nej nu orkar jag inte babbla mer, kanske bryter ihop då. Vill bara spela fotbolll så jag kan köra skiten ur mig. Men just det, imorgon lär det bli bråk igen på träningen. Och den här gången kommer nog jag vara inblandad i diskussionen bara för att jag sa en grej som en tjej tyckte att jag borde säga. Men orkar inte vara med i deras bråk, orkar ingenting just nu. Nää ska väl försöka och bli lite gladare. Får kanske ta det i flera steg, men upp ska jag igen.

Mitt humör som sviker hela tiden, bara faller till botten sådär. Och värsta bråket mellan två i mitt lag efter träningen idag gjorde att jag var tvungen att typ sitta och hålla mig för ansiktet för att inte börja asgarva. Egentligen var det nog tårar som ville fram men det blir fel i min hjärna ibland. Klarar inte av att hantera bråk, inte så extrema och sörskilt inte som jag mår nu. Skulle dessutom skjutsa hem en av dessa tjejer sen, det var jobbigt kan jag säga. Satt med en jävla klump i magen hela resan hem och oftast var det helt knäpptyst. Hon skällde lite på mig också men hon verkade egentligen inte arg på mig. Var bara en sån jäkla konstig stämning. När jag fick ett meddelande av en annan i mitt lag: ville bara veta hur du mår, då brast det. Men skönt att få ur sig lite tårar, kände att det behövdes. Kanske allt annat som jag mår dåligt över just nu kan försvinna. Vore nice. Säger godnatt nu, imorgon väntar nog en bra dag.