Sometimes it´s hard, really hard
Upplever en riktig svacka just nu och känns som att jag bara kommer längre och längre ner. Förhoppningsvis så blir jag lite gladare snart och kan ta mig sakta uppåt igen men nu tänker jag ligga här nere och flyta eller vad jag nu gör. Tänker bara vara tills jag inser vad livets mening är typ. Nej men känns så fruktansvärt jobbigt just nu, jag har inget som jag borde tycka är jobbigt men ändå mår jag så dåligt vissa perioder. Jag hoppas att det löser sig åtminstone i höst när jag får börja plugga med det jag verkligen vill. Denna termin har varit rätt jobbig för jag kan inte riktigt koppla ihop detta med vad jag ska göra sen. Dessutom har jag en sån prestationsångest över precis allting. Och det kan vara helt fåniga grejer. Att jag ska vara bäst är mitt motto, typ. Om jag inte säger nåt roligt så att alla skrattar så blir jag ledsen och besviken på mig och jag vet att det låter helt stört, låter till och med helt stört när jag skriver det just nu. But that´s how it is to be me. Jag vill vara den där tröstande personen som sätter alla före mig men det är jag verkligen inte. Och det är svårt att ändra på sig själv. Jag vill sluta prata om mig, folk ska inte se mig de ska bara kunna prata med mig och bli glada av att se mig. Jag vill vara en inspiration för andra. Det är så mycket jag vill men som jag vet att jag inte är. När jag var yngre fick jag höra att jag var en glädjespridare, jag skrattade alltid. Det är den personen jag vill vara även nu. Kan jag inte bara fejka ett skratt så kanske det löser sig till slut. Jag vill också sluta ljuga för mig själv. Varför det går dåligt på träningarna. Jag ljuger en del här, eller egentligen döljer jag väl sanningen trots att jag vet att ingen jag känner läser det här. Men det är väl för att jag försöker låtsas som nånting annat. Typ jag har blodfobi, det har jag. Och ändå ska jag bli bma. Det är ju helt stört. Men jag vill inget hellre än att klara detta, får väl svimma tills jag lär mig att hantera detta. Det sjuka är att jag inte haft blodfobi förut. Förut kunde jag kolla på blod och inte reagera alls. Jag svimmade nästan en gång när jag var liten och sköterskan skulle ta ett venprov på mig. Sen dess har jag inte känt nåt alls. Vi tog ett kapillärprov i fingret i höstas, det var ju inte alls jobbigt. Jag var och gav blod på blodbussen i december – och då svimmade jag nog förmodligen. Kollade inte ens på blod eller nånting. Hatade bara den där hemska känslan när det kändes som att livet sögs ur en. Jag kände mig inte kall men jag kände den där slangen ligga mot min arm och den var riktigt varm. Då kändes det som att jag var döende. Samma sak förra gången jag var och gav blod och nu har jag ju avskrivit mig på obestämd tid. Efter det har jag skurit mig i fingret, det kom en massa blod och jag svimmade nästan. Vi tog kapillärprov i fingret igen för nån månad sen, jag stod upp och var tvungen att sätta mig när läraren visade för att jag nästan svimmade. Sen när jag själv tog på min kompis och hon tog på mig var det inga som helst problem. Vill inte vara en sån mes. Vet inte om jag borde prata med två personer på min utbildning. Kanske jag borde, men jag skäms också så himla mycket. Jag tror att det är allla dessa saker som gör att jag mår dåligt. Plus att jag hatar mitt sommarjobb. Och då har jag bara gått intro, inte börjat jobba än. Men får värsta paniken för känns som att jag inte kommer klara det. Och känns som att de inte har förklarat tillräckligt för mig. Vissa grejer har jag inte fått göra själv, bara fått stå med och räckt över grejer typ. Jag kommer ju inte klara det sen. Jag måste göra det själv för att klara det. Får se hur detta går. Kanske slutar med tårar redan min första dag. Men ska försöka leva i nuet och inte tänka på det. Njut av att du går i skolan, det är ju faktiskt plugga du kan. Fast det har ju också gått piss detta år. Bara två VG har jag fått, av hittills 6 avklarade kurser. Okej ingen omtenta än iaf, men spela roll. Hellre att jag tar ett vg i slutändan. Nej nu orkar jag inte babbla mer, kanske bryter ihop då. Vill bara spela fotbolll så jag kan köra skiten ur mig. Men just det, imorgon lär det bli bråk igen på träningen. Och den här gången kommer nog jag vara inblandad i diskussionen bara för att jag sa en grej som en tjej tyckte att jag borde säga. Men orkar inte vara med i deras bråk, orkar ingenting just nu. Nää ska väl försöka och bli lite gladare. Får kanske ta det i flera steg, men upp ska jag igen.
This entry was posted on tisdag, maj 21st, 2013 at 16:25 and is filed under Okategoriserat. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.