ett löfte
Som så många gånger tidigare så ska jag nu lova mig själv en grej. Men den här gången ska jag klara det bättre än alla andra gånger. Vad är det jag har nu som jag inte hade förut? Jag har typ bevis. Kanske inte jätteklara bevis men om jag klarar det här under fyra månaders tid utan några problem vid nästa tillfälle så borde jag ju haft rätt. Och nu kanske nån tänker, vad tusan babblar hon om. Och jo det ska jag ta och berätta. Det är ju mina matvanor som inte är de bästa. Så nu ska det bli ändring. Har ju funkat i nån vecka förut och jag har kanske inte mått bättre men jag har blivit smalare. Jag vill inte bli smalare utan det är bara det att jag inte vill äta så mycket socker och därmed vill jag också må bättre. Men nu käkar jag så mycket socker samtidigt som jag tränar väldigt mycket så då håller jag mig på en jämn nivå. Men om jag slutar med socker så får jag antagligen för lite energi eftersom jag både går ner i vikt och blir smalare på bara en vecka. Så det innebär att jag måste äta mer eftersom jag tränar såpass hårt flera gånger i veckan. Så nu ska jag käka nyttigare, mer och sen måste jag börja dricka mer vatten. Vet ju att jag inte får i mig tillräckligt med vatten så fattar inte varför jag inte försöker dricka mer. Igår var verkligen ett tecken. Trots att jag druckit en massa vatten hela dan så svimmade jag ändå, vilket antagligen berodde på för lite vatten i kroppen redan innan. Så nu ska det bli ändring. Ska börja ha koll på hur mycket vatten jag dricker varje dag, och det ska bli minst två liter, men när det är träning så får det helst bli närmare tre liter. Vilket det är nästan varje dag. Slut på socker och bara käka sånt när det är firanden, typ jul som det är snart. Tänker ju inte avstå allting såklart. Så lite julgodis ska jag allt äta. Men ska försöka sluta med Mc Donalds och allt vad det heter. När det varit utgångar i Stockholm så har vi käkat Mc Donalds mitt i natten och det ska jag sluta upp med. Ska banne mig må bra nu. Så jag orkar träna. Har ju trott att det var järnbrist jag hade, men nej tydligen inte. Eller okej, just för tillfället har jag ju det eftersom jag gav lite blod igår. Men jag hade ju ett helt normalt värde så vet inte nu vad det kan vara för fel på mig. Orkar ju liksom inte träningarna som jag ska. Har jag liksom nått min maxnivå för träning? Är det bara så här bra jag kan bli? För då är det illa. Det är nästan så att mina otränade kompisar orkar mer än mig och det är jobbigt. Jag gör verkligen allt jag kan och jag ger aldrig upp. Det är därför som det inte slutat så bra vid vissa träningar. Kommer ihåg en friidrottsträning för några år sen. Vi sprang väldigt mycket och jag tyckte det var riktigt jobbigt. Men orkade jogga ner trots att jag mådde så himla illa. Sen så skulle vi köra lite fotgympa och det brukar jag annars tycka vara ganska skönt, det är liksom som att vila. Men den gången gick det inte. Ramlade typ ner på knäna och låg på golvet en lång stund för jag kunde verkligen inte stå upp. Kommer ihåg hur orolig min tränare var då och hur han sen ringde hem till mamma och frågade hur det var. Flera träningar efter det så märkte man att han inte ville köra så hårda träningar med oss för att det inte skulle hända igen. Ja det var väl flera år som vi inte körde lika hårt som den gången. Men nu har vi äntligen börjat köra hårdare igen. Men på den tiden då jag nästan svimmade så hade jag oftast bra dagar och ibland så hade jag svackor som var så himla djupa. För detta hände inte bara den gången, hände träningen efter fast då hade vi en annan tränare. Och så hände det under en idrottslektion och då var det inte ens jobbigt. Men nu förtiden är det så att svackorna inte är lika djupa men det är jobbigt varje gång och det är riktigt irriterande. För det känns då som att alla tror att jag bara är lat. Och det kanske är vad jag är också. Men vafan, nej. Men något positivt iaf. Vi värmde upp med 3,5 km för några veckor sen och det var jag och en till som sprang först och pressade varandra. Det slutade med att jag sprang på 16,10 och det har jag nog aldrig gjort förut. En tid på 4,37 min per km. Så kände mig oerhört stolt efter den bravaden, trots att det bara snurrade i huvudet på mig när jag kom tillbaka. Så det kanske är påväg att bli bättre. Jag har ju faktiskt haft perioder när jag inte käkat så mycket socker under den här hösten. Så det tänker jag nu se som ett tecken på att jag borde sluta med det för att orka träna som vanligt igen. Och det här blir typ världens längsta inlägg, men kände att jag samtiidgt behövde peppa mig själv att göra. Tänk bara tillbaka på hur du mått och tänk sen på hur du skulle vilja att du mådde. Så heja mig!
This entry was posted on onsdag, december 5th, 2012 at 8:50 and is filed under Okategoriserat. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.