Idag påbörjade jag min diet och den har hittills gått väldigt bra. Sen så kommer den bara bli lättare och lättare så dessa tre veckor ska jag verkligen fixa. Men körde ett pass imorse som inte gick så bra. Vi körde cirkelgym och när vi kört några övningar så blev jag verkligen svimfärdig. Kände mig yr och som att jag var påväg att somna. Har upplevt denna känsla tidigare i samband med att jag svimmade så var riktigt obehagligt. Jag körde lite lugnare efter det och sen var jag bara mer skakis men det funkade att köra igenom hela passet. Ska köra samma pass imorgon, men har hört att det ska vara lite lättare så jag tror nog att det ska gå bra imorgon.

Det är många tankar som rör sig i mitt huvud. En tanke som är väldigt stark och som jag inte kan släppa. Vill inte nämna den här heller men det är verkligen en stor del av min vardag som jag lägger på denna tanke och kan inte släppa den. Påverkar verkligen hela mitt liv och det känns tungt. Men samtidigt vill jag inte göra nåt åt det. Vill bara att den ska styra mig mer så att jag verkligen når mina mål. Vet att detta låter jätteflum men vågar verkligen inte uttala såna ord här. Jag ska verkligen kämpa för detta trots att jag vet att det är helt jävla puckat. Men tror att jag behöver detta…

Så jävla less på allt just nu. Ringer, ringer och återigen ringer till Anticimex för att de ska komma och sanera. Gör de det – nej! De var hos mig för två månader sen och sanerade för vägglöss. Fick då reda på att medlet de använde verkar i ungefär tre veckor. Jag ringde till dem efter fyra veckor och sa att de inte försvunnit än. De sa då att de hade mycket och att de skulle komma två veckor senare. När veckan efter att de skulle kommit passerat ringde jag dem igen. Då sa de att de skulle komma den här veckan. Har de kommit – svar nej! Och idag är det torsdag och de lär knappast komma imorgon. En snubbe ska ringa imorgon men tror verkligen inte på att de kommer komma imorgon. Blir så jävla trött på allt detta för kan varken bjuda hem folk att sova kvar här eller åka till andra. Kan typ inte umgås med en jävel känns det som. Fattar inte vad de håller på med. Att de har ett system som inte funkar är det ingen tvekan om. Om de inte kommer komma imorgon så tänker jag ringa min hyresvärd och ta det den vägen. Så får fan i mig de se till så att de kommer och sanerar. För de har ju ändå avtal med min hyresvärd så då får de fan i mig fixa detta. Orkar inte med att vakna hela nätterna och känna att det kryper över hela mig, tända lampan och se att jag har vägglöss i hela jävla sängen…

Idag är en sån dag där allt bara gått åt helvete och jag vill typ bara krypa ner och dö. Eller nej det vill jag egentligen inte, men allt känns fruktansvärt piss just nu. Orkar inte ens skriva om det så istället tänkte jag försöka tänka positivt och se på framtiden. Om en vecka ska jag påbörja en treveckors-diet gjord av mig. Ingenting jag tänker berätta om här vad den innehåller, men målet är att gå ner 15 kg. Alltså inte på tre veckor utan jag ska genomföra denna diet lite då och då när jag har tid. Däremellan kommer jag självklart försöka äta så nyttigt jag bara kan, men vid jul och så så vill jag självklart äta en och annan godisbit Vet inte heller riktigt hur jag ska göra. Jag skulle behöva vila mitt knä men tror verkligen inte att vila hjälper mot mitt knä. Det är väl om jag går till läkaren igen med det och då säger att nej jag har inte vilat. Då kommer antagligen hen säga att jag ska prova det först. Men vila finns verkligen inte i min värld. Jag MÅSTE verkligen träna. Vad ska jag annars göra liksom? Om jag inte mår bra så tar jag ut mina frustrationer med att träna. Om jag är glad blir jag ännu gladare av att få träna. Så skulle verkligen inte stå ut en vecka utan träning. Sen är jag också orolig att tappa mycket på att avstå en vecka från träning. Jag tappar verkligen konditionen jättefort så vågar verkligen inte chansa. Nu fick jag en idé. Jag avstår träning när jag väl är sjuk. Vilket borde bli kring jul nån gång när jag får chans att slappna av lite från jobb och alla vardagshysterier. Jag har förresten också skaffat gymkort. Jag har två olika kompisar som kör på samma gym så ska försöka gå med dem till en början och sen kanske jag kan våga dit själv också. Eller iaf på passen, köra på gymmet kan jag faktiskt göra själv. Men meningen är att det ska bli en riktigt ordentlig försäsongsträning inför fotbollssäsongen 2016. Jag ska tappa alla överflödiga kilon som jag lagt på mig de senaste åren. Jag ska få starka muskler. Jag ska träna upp min kondition så att jag orkar springa mer på planen. Jag ska verkligen kämpa för detta. Mitt första delmål blir att gå ner 5 kg under dessa första tre veckor på min diet. Borde kunna gå bra med tanke på att man till en början kan tappa ganska fort eftersom man blir av med en massa vätska. Jag SKA verkligen kämpa för detta, för vill inget hellre än att få en riktigt grym fotbollssäsong om ett år. Förhoppningsvis kan jag också må lite bra. Bättre än jag gjort de senaste åren. Känns så frustrerande att jag inte kan få må bra och när sjukvården inte kan göra nåt blir man ju riktigt less. De har deras jäkla papper att följa typ. Aa hon kommer hit för trötthet – kolla Hb typ. Fast det är ju lite mer än så, men blev bara lite blodprover. Och konstaterande att jag har en trång näsborre, vilket alltså skulle kunna betyda att jag har sömnapné. Dock ingen som klagat på att jag snarkat och eftersom jag sa det så blir det ingen vidare utredning. Tack och bock och hej till sjukvården. Aldrig att jag sätter en fot på en vårdcentral igen om det inte är absolut jättenödvändigt.

Hejsan!
Nu har det gått cirkus en halv evighet sedan jag senast skrev. Mycket har hänt men kommer inte lyckas få med allt i detta inlägg. Jag har nu hittills jobbat tre månader och jag börjar komma in i det mer och mer. Jag har lärt mig grejer som jag trodde att jag typ aldrig nånsin skulle lära mig, och särskilt inte efter så här kort tid. Men det är fortfarande mycket kvar att lära in, men jag är en bra bit på vägen.
Fotbollen då – ja, hur går den? Det är väl lite si och så. I en match för två veckor sedan skadade jag knäet. Jag har fortsatt köra trots ordentliga smärtor och har tvingats bära knäskydd för att överhuvudtaget kunna spela. Detta har gjort att jag blivit otroligt taggad på att spela, så har verkligen satsat järnet. Detta gjorde att jag för en vecka sedan blev uttagen till min första match med A-laget. Visserligen satt jag bara på bänken, men är oerhört lycklig över att ens ha nått så långt. Nästa match med A-laget är mot mitt gamla lag och jag är så otroligt taggad på att möta dem. Åtminstone bara få sitta på bänken, för att visa min gamla tränare och lagkamrater att jag blivit bättre. Grejen är nu bara att jag tvingats kliva av en match med ont i knäet och då kanske de inte vill ta ut mig till nästa match pga det eller att jag inte är tillräckligt bra. Jag har ringt vårdcentralen och fått en tid till nästa vecka men fram till dess käkar jag smärtstillande/antiinflammatoriskt om det skulle visa sig att det är en inflammation. Inte för att jag tror det men då har jag testat det innan jag kommer dit. Dessa tabletter hjälper iaf så jäkla bra, jag känner inte av mitt knä överhuvudtaget. Inte heller känner jag av min stortå som jag förmodligen har minst en spricka i. Så under morgondagens träning borde jag inte hämmas av mina smärtor. Så jävlar vad jag ska tagga till, till morgondagens träning. Jag ska visa att jag platsar i A-laget. Nu jävlar är det kriga som gäller för den jäkla platsen!
Förresten angående vårdcentralen så ringde jag dit för ett par dagar sen. Pratade med sjuksköterskan i säkert en kvart för hon visste inte vad hon skulle göra med mig. Jag ringde först och främst för knäet men tänkte att jag då lika gärna kunde ta upp om min trötthet eftersom jag velat undersöka detta väldigt länge nu. Börjar bli ganska jobbigt att känna mig så trött som jag gör vareviga dag. Så frågade mig tusen frågor. Äter du bra? Hur länge sover du? Rikliga menstruationer? Tränar du? Efter alla frågor fick jag som svar att ”du borde ju egentligen må bra”. Men detta kommer också att tas upp på mitt läkarbesök nästa vecka så får jag väl se hur vi går vidare med detta. Har ju liksom bra Hb och såna grejer. Så får väl se. Men är glad att jag äntligen tagit tag i detta. Detta var väl allt för nu!

God eftermiddag!
Idag är det måndag och egentligen är det ju meningen att jag ska jobba idag men är så himla förkyld. Hade feber hela natten, kunde typ inte andas heller och nu hostar jag typ lungorna ur mig. Jag hoppas verkligen att jag blir frisk till imorgon, för vill inte förlora en massa pengar på att vara sjuk. Fast på ett sätt är det också bra att jag är sjuk. Jag får möjlighet att slappna av lite. Förra veckan var stundtals ganska hektisk och det har gjort att jag känner av alla dessa panikattacker och yrsel som jag fått under terminen. Som tur var så jobbar jag tre veckor till och sen har jag en veckas semester. Inte för att en vecka är tillräcklig, men det är ju alltid något. Sen så tänkte jag att jag ska ta ut resterande semestern på en gång någon gång i höst, behöver verkligen det! Det är så mycket nytt att lära sig på nya jobbet s¨å blir verkligen helt slut i huvudet. Helgen som har varit har jag tagit det ganska lugnt för att jag velat bli frisk. Har varit på två födelsedagsfiranden av två fina vänner. Var dels i Stockholm och firade Anna från fd klassen. Var riktigt härligt att träffa några av dem igen. Sen igår var jag hos Elsa och firade henne. Nu funderar jag på att ta en tupplur för börjar bli ganska trött. Ha det!

Klockan är nu 21.30 en fredagkväll, men inte vilken fredag som helst. Vet inte var jag ska börja och var det här kommer sluta men måste bara skriva detta inlägg nu när jag har alla känslor inom mig. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, vara glad eller ledsen, ingenting. Det är verkligen med blandade känslor jag idag har tagit examen efter tre års utbildning på universitetsnivå. Jag är dels så jäkla lycklig för att jag är klar. Och då menar jag verkligen klar, har inga rester eller någonting och det är det inte många som inte har. Men jag lämnar med vemod denna utbildning eftersom jag under dessa tre år lärt känna de finaste människor man kan träffa. Det har verkligen varit helt underbart, trots att jag mått ganska dåligt periodvis. Men jag tänkte försöka med att berätta om början av den här veckan och utgå därifrån.
I måndags var jag toknervös över min presentation av examensarbetet. Jag var helt lugn hela dagen och sen ringde min klasskamrat mig och efter det blev jag toknervös. Jag åkte till henne och sov, eftersom jag inte bor i min fd pluggstad längre. Morgonen efter åkte vi tillsammans till min presentation och vi var där en timme innan. Därför hann jag också med att bli ännu mer nervös. En timme senare kom typ alla andra – och dessutom min bihandledare. Trodde att jag skulle bli nervös av att ha honom där, men det kändes lugnt ändå. Men var ju som sagt hur nervös som helst. Kommer nu i efterhand bara ihåg delar av presentationen och mitt försvar. Fick inte till försvaret särskilt bra, var väldigt missnöjd. Men samtidigt kommer jag inte heller ihåg särskilt mycket, så jag kunde iaf hålla mig från tårar efteråt. Fick reda på att jag blivit godkänd på presentationen och opponentskapet som jag hade senare den dagen, men försvaret och rapporten skulle jag få vänta tills efter betygskonferensen. Så kunde inte riktigt känna en lättnad eftersom jag fortfarande inte fått veta allt. Dagen efter lyssnade jag på en i min klass presentation. Ville höra hur det gick eftersom jag tycker att hon lyckats ta sig genom den här utbildningen alldeles för lätt. Hon klarade det men hon svarade fel på vissa frågor, men det märkte inte lärarna eftersom de inte kan något om hennes område. Efter det städade jag min lägenhet. Sen var jag och lämnade tack-presenter till min handledare och bihandledare. Kändes väldigt jobbigt eftersom de har hjälpt mig så otroligt mycket med detta. Pratade även lite med vår studierektor om hur det hade gått och så. Fast det var nog förresten dagen innan. Men jag sa att jag inte var nöjd med presentationen och försvaret, att jag inte förklarat så bra. Och hon svarade att jag nog bara har för höga krav, vilket min kompis även kom och sa sen som varit med och sett min presentation. Man blir lite glad av att höra sånt, men samtidigt kunde jag inte släppa mina negativa tankar inom mig. Efter detta åkte vi till stan och hängde med några från klassen och typ shoppade lite grejer till examen.
Dagen efter – alltså igår, hade vi examenslunch. Dock började vi med utvärdering av hela utbildningen. Svårt att komma ihåg allt som hänt under tre år. Sen var vi ju också bara tre stycken från min inriktning där, resten var från andra inriktningen. Sen vid lunchen gick en av de från min inriktning så då var det vi och en massa labbare. Men det är ju där jag har mina bästa vänner så det var helt okej. Vi käkade smörgåstårta och hade det helt sjukt underbart. Var så himla lycklig den dagen. Var verkligen jättesprallig och bara skuttade fram i korridorerna. Hade en av labblärarna vid bordet och hon är ju bara allt för härlig. Kan inte beskriva alla sjuka grejer hon sa, men var så jäkla kul. Sen så hade vi nominerat en handledare och en lärare till pedagogiskt pris. Vi skulle även skriva motivering till detta. Både den handledare och den lärare jag nominerat fick detta pris. Dessutom kände jag igen båda motiveringarna eftersom de hade skrivit vad jag hade skrivit. Efter lunchen satt jag och tjejen från min inriktning och diskuterade med vår studierektor, eftersom vi tyckte att vi behövde förtydliga de grejer som vi klagat om angående utbildningen. Vi tycker att de borde vara hårdare eftersom det känns som att vissa klarat utbildningen trots att de kanske inte borde. Att det känns så orättvist att vi lagt ner hela vår själ på denna utbildning och sen klarar vissa det ändå trots att de knappt pluggar och inte ens kan det de borde kunna. Hon förstod oss och sa att vi är två starka studenter och att de svagare behöver en push för att försöka närma sig oss, typ. Hon sa också att förra årets studenter sagt likadant. Vet inte riktigt vad jag vill skriva med detta, men fick en pratstund där iaf och man blir så lycklig eftersom hon alltid försöker göra det bästa av allting. Efter detta tog jag och Sandra en rundtur i bibblan typ för att andas in lite skolanda eller nåt, för att sen lämna skolan för sista gången som studenter. Vi åkte in till stan och mötte upp de andra som var och shoppade klänningar till examen. Mitt i gallerian i Stockholm får jag reda på resultatet på mitt försvar och min rapport. Där stod att jag fick G på försvaret eftersom jag inte riktigt kunde utveckla svaren, troligen pga nervositet skrev hon. Jag fick VG på rapporten utan komplettering, vilket typ ingen fått. Dock insåg jag att jag bara får G i betyg pga försvaret och började därför grina mitt bland allt folk. I väggen fast som ett hål där man kunde stå. Där stod jag och grinade medan de andra stod runt omkring mig. Efter detta gick vi och käkade och drack drinkar och kunde verkligen inte släppa detta. Var så jävla besviken på mig själv. Kämpat som en jävla idiot och sen får jag bara ett G. Så höll på att börja grina resten av kvällen. Grät också en skvätt när jag kom hem. Glömde förresten bort att säga att denna dag lämnade jag också tillbaka nycklarna till min studentlägenhet som jag bott i i ett och ett halvt år.
Nästa dag som alltså är idag började med att jag tog tåget till Flempan för att därefter gemensamt åka till dit examinationen skulle vara tillsammans med Linn och Edvin. Under examinationen togs roliga bilder som jag blir så lycklig av att se. Vi tog en gruppbild utanför med massa roliga miner. Därinne fick vi gå upp på scenen inför de andra programmen och alla anhöriga och så togs bilder när vi stod på scenen. Efteråt var allt kaos. Jag och Linn gick på toa och när vi kom ut därifrån så var det så himla mycket folk. Mamma ringde och undrade var jag var. Jag ville egentligen inte gå dit eftersom jag ville se alla i min klass och säga hejdå till de jag kanske inte kommer träffa nåt mer. Jag ville även träffa min studierektor som också var där. Men Linn försökte hitta sina anhöriga så tänkte att jag går väl dit först. Fick presenter och så hade min syrra fixat en ram med bilder på mig som barn. Och de var ju verkligen inte lite pinsamma. Tog bild med denna tavla och sen kom några från min klass och så skulle vi ta bilder. Sen så insåg jag att det typ inte var så mycket folk kvar. Vi försökte hitta folket från klassen men de flesta hade dragit. Hittade till slut en i min inriktning som jag pratade med och blev lite ledsen då av att höra att vår studierektor förmodligen gått. Hon hade pratat med henne och tydligen hade hon varit nära tårar. Sen var det typ inga kvar från klassen så jag beslutade att gå med mina anhöriga och fika och sen drog vi hem. Och här sitter jag nu, på golvet i min hall, eftersom jag inte har skaffat wifi än, utan måste ha nätverkskabel.
Allt känns så sjukt, liksom var tog tiden vägen. Känner inte att jag fått chansen att säga hejdå till alla. Alla i min klass bara försvann. Igår ville jag säga hejdå till våra lärare men de hade bråttom iväg efteråt så det fanns inte tid för det. Ville säga hejdå till vår studierektor idag, men kunde ju inte hitta henne. Visserligen vet jag ju att detta inte hade varit ett hejdå utan förmodligen ett på återseende. Det är verkligen blandade känslor. Kommer sakna alla så otroligt mycket. Men ska bli så skönt att börja jobba och inte känna denna stress längre. Men jag tror jag kommer att sakna att studera. Tror inte att jag är så sugen på att plugga en magister eller master men jag kan nog tänka mig att läsa nån kurs som jag vet att de har. Och då får jag ju chansen att träffa mina lärare igen. Nej men nu är det dags att avsluta detta inlägg. Imorgon är det trots allt examensmiddag och fest efteråt så då kommer jag få träffa en stor del av min klass, men alla ska inte gå. Och direkt efter drar jag och Sandra till Kreta för en veckas semester innan jag börjar jobba. Nej detta var allt för nu, ha det fint!

Tjenixen bloggen!
Mår inte så bra för tillfället, men förhoppningsvis är det bara tillfälligt. Jag har stressat i två veckor över mitt examensarbete och hade inlämning för några dagar sedan. Nu ska jag bara öva presentation och opponeringsfrågor sen är utbildningen klar. Jag har fått tillbaka alla symtom jag hade i vintras och det är ju antagligen stress. Men det försvann ju utan att jag hann reflektera över det när jag hade en kurs som var lugnare. Om två dagar har jag det sista på utbildningen och sen är jag förhoppningsvis klar utan att behöva komplettera något. Men får väl se hur det blir med den saken. Det viktigaste är att jag slipper komplettera presentation eller opponering. Rapporten kan jag nog stå ut med. Fast vill verkligen bara bli klar med den också så att jag har utbildningen klar. Och så att jag kanske kan slappna av för en gångs skull. Har pluggat typ 10-15 timmar varje dag i en veckas tid, så om jag måste komplettera nåt så känns det verkligen inte rättvist. Har också märkt att de är väldigt mycket hårdare på vår utbildning än vad de är på andra vad gäller exjobbet. Inte rättvist det heller. Jag försöker fokusera på att må bra men är inte så lätt när man känner sig yr, känns som att man drömmer och typ inte vet vad man håller på med. Ingen som fattar heller hur man känner sig. Om man säger nånting om detta så får man typ höra att alla är stressade eller alla är trötta eller nåt liknande. Jag tror inte att det är så många som känner vad jag känner. Mitt första utbrott kom förresten tidigare i veckan. Hade precis fått reda på att jag skulle ändra hela min rapport och när jag kom tillbaka till min kompis började jag först gapskratta för att därefter störtböla. Då kan man ju förstå hur mycket kaos det är i mitt huvud just nu. Efter detta har jag fått tillbaks symtomen från i vintras. Jag undrar egentligen hur nära jag är på att gå in i väggen. Tror inte att jag vill veta. Igår såg jag förresten mitt gamla lag möta mitt nya lag. Började tänka tillbaka på den tiden då jag spelade i det mest fantastiska lag jag nånsin spelat i. Att jag inte njöt mer utav det när jag väl spelade där. Jag trivdes så jäkla bra och det känns fortfarande jobbigt att jag antagligen aldrig kommer spela med dem igen. Det kändes typ som att förlora hela sin familj. För vi var verkligen som en enda stor familj. Jag börjar iaf komma in mer och mer i mitt nya lag, men känns som att det aldrig kommer bli samma sak. Då sågs vi typ fem ggr i veckan på vintrarna och under sommarsäsongen typ 4 ggr per vecka. Nej nu måste jag sluta skriva och börja plugga!

Hej bloggen!
Har en ledig dag idag, så skönt! Befinner mig just nu på min pluggort och bara tar det lugnt. Kan inte plugga nånting just nu, eftersom jag behöver hjälp med resten och det får jag imorgon. Så då passar jag på att utnyttja tiden och bara ta det lugnt. Om 6 dagar flyttar jag tillbaka till min hemstad, trots att jag har två veckor kvar på utbildningen. Kommer få pendla lite fram och tillbaka då men ska bli riktigt skönt att flytta till en tvåa till skillnad från min etta med kokvrå som jag bor i nu. Tre veckor kvar på utbildningen sen är jag klar. Då är jag färdigutbildad BMA och ska bli så himla härligt att få börja jobba. Innan dess åker jag dock bort en vecka till Grekland med en kompis och det ska bli himla härligt. Ska också bli skönt att kunna få träna fotboll ordentligt. Just nu hinner jag träna max en dag i veckan men det blir det ändring på efter Grekland. Ska bli så jäkla grym. Jag har satt som mål att jag ska bli uttagen till A-lagets match mot mitt gamla lag. Just nu spelar jag i lag 2, men mitt mål är att nå A-laget. Och jag tror faktiskt jag kan nå dit, bara jag tränar och fortsätter kämpa. Jag SKA nå dit. Vore så himla ägande att få spela mot dem i höst också och visa att de gjorde fel i att kicka mig. Egentligen är jag inte arg på dem, jag förstår ju varför de gjorde det. Men det är just därför jag ska bevisa att så dålig är jag inte. Nej inget mer att skriva för nu!

Hej bloggen!

Igår var jag ute på en promenad och började då fundera över mitt liv det senaste halvåret och kände att jag verkligen måste skriva om det.

I höstas hade jag fullt upp hela dagarna men jag kände egentligen ingen stress. Det handlade om att vakna, åka till praktiken, åka hem, käka och ev plugga om jag hann det och sen åka iväg på träning. Sen var jag ju hemma allt från nio till kanske elva på kvällen. Och då skulle man sova och sen upp 5.30 igen. Så såg det ut i kanske två månader. Det jag kände mig stressad av då var min projektplan inför mitt examensarbete som jag håller på med just nu. Men jag hade så fullt upp att jag inte hade tid att reflektera över att jag var stressad. Sen så kom bakslaget i början av december förra året. Det började med att jag i lunchrummet precis efter jag avslutat min lunch fortfarande sittande på min stol kände en fruktansvärd yrsel och trodde att jag skulle svimma. Var blek ett tag efter det så min handledare var väldigt orolig att jag skulle svimma där. Sen så hände det ganska många gånger att jag blev yr. Jag började få panikångest. På föreläsningarna var det värst. Jag hade sån fruktansvärd panik därinne. Ville bara springa iväg och gråta. Som tur var så märkte ingen något men det var en riktigt hemsk känsla. När julen kom tänkte jag att jag skulle ha en lugn ledighet med familjen och bara slappna av. På julafton bråkade min syrra med min pappa och tyckte han var pinsam för att  han satt i soffan och sov. Han har social fobi och tycker till och med att det är jobbigt att umgås med sina släktingar. Min syrra skämdes över detta och då var grälet igång. Mamma, pappa och min syrra bråkade medan jag och brorsan satt och kollade roliga klipp på julafton. På juldagen sa mamma att de skulle separera. Gick ut på en promenad och grinade och sen dess har jag inte grinat över det. Försöker bara tänka att det var bäst så. Har ju egentligen trots allt önskat att detta ska hända sen jag var kanske 12 år eftersom min pappa är alkoholist. Han har bara inte fattat det själv än. Eftersom det var väldigt jobbigt där över julen så kände jag bara att det var bättre att jag åkte tillbaka hem till mig så jag kanske kunde få slappna av lite där. Firade nyår där och sen började allt med fotbollen och plugget igen. Hade egentligen fått tid att vila då och därför fortsatte min yrsel och panikattacker. Det gick ganska bra på min första praktik, några mindre men jag stod ut. På min andra praktikplats gick det faktiskt riktigt bra. Det var en period som jag hade tid att slappna av ändå, var en ganska lugn kurs så märkte inte ens att de började försvinna. Men på fotbollsträningarna var det värre. Jag kände pressen att prestera, ville bli så jäkla bra. Jag kände mig ständigt yr och har haft några minnesluckor. En gång skedde det mitt under matchspel på träningen. Jag kommer ihåg att jag skulle vända upp bollen men ingenting innan dess. Så jag visste inte ens vilket lag jag var i. Råkade passa en i andra laget för att jag fått för mig att jag var i det andra laget. Så himla läskigt asså! En tid efter detta fick jag ju kicken från laget och då ville jag bara dö. Jag har bara spelat i detta laget i ett år lite drygt men har aldrig nånsin trivts så bra i ett lag tidigare. Jag har några av mina bästa vänner i det laget, folk som älskar fotboll lika mycket som jag gör. Som kämpar lika mycket som mig för att bli bra. Det var ett riktigt helvete. Jag grät i stort sett från att jag fick beskedet till att jag somnade långt in på natten. Jag satt och grät medan tränarna berättade detta, torkade tårarna. Kom ut till omklädningsrummet där det bara var några få i mitt lag kvar. Men de fattade vad som hänt. De såg att jag gråtit. Så jag började gråta igen. Jag fick skjuts till bussen av en i laget. Satt och grät även då. Även på busshållplatsen och på bussen fast där försökte jag iaf hålla mig. När jag kom hem kunde jag inte längre hålla mig. Då bröt gråten ut. Somnade flera timmar senare så jag var ju ganska trött nästa dag. Kände även på min praktik dagen efter att tårarna var nära men det var ingen som märkte det som tur var. Satt och analyserade långtids-EKG då kommer jag ihåg och satt själv ett tag så kunde gråta då en smula. Men det var nog bra för det gjorde att jag inte grät nåt mer sen. Var sen och provade i mitt gamla lag men kändes inte kul överhuvudtaget. Så nu har jag börjat i ett annat lag. Ska förhoppningsvis skriva på för dem, hoppas på den här veckan så att jag snart kan få köra matcher. Jag måste säga att för tillfället så mår jag ändå ganska bra, men jag har insett att jag måste försöka slappna av lite igen. Eftersom förra kursen var så lugn så hade jag tid att slappna av. Nu är det en tuff kurs igen och det gör att jag inte har så mycket tid till ledighet. Jag gör mitt examensarbete, vilket är det sista som händer under utbildningen. Det är mycket att göra och jag stressar över att få ihop mina försökspersoner. Jag håller tummarna för att det går vägen men känner mig verkligen stressad över detta. Samtidigt skriver jag på min rapport. Om tre dagar har vi inlämning av några uppgifter inför vår halvtidskontroll. Samtidigt pendlar jag mellan min studieort och min hemort för att kunna spela fotboll där. Och jag försöker jobba samtidigt, men blir ju inte speciellt mycket.

Förresten måste jag berätta om en grej. En i min klass verkar inte bry sig om skolan det minsta men ändå verkar hon klara alla kurserna. Vi har samma bihandledare men olika handledare i vårt examensarbete. Min bihandledare berättar många grejer om henne. Typ att hon inte passar tider, att hennes projektplan var plagierad, att hon bara hade skrivit en halv sida på sin introduktion veckan innan den ska in och jag typ är klar med den. Tydligen så jobbar hon fram till tolv alla vardagar och ville se vad hon svarade så jag sa typ att hur hinner du med det egentligen? Jag har försökt jobba men hinner inte alls. Hennes svar då var att man måste planera. Då ville jag seriöst ge henne en fet jävla käftsmäll. Det är meningen att vi ska plugga 40 timmar i veckan och det gör hon aldrig. Jag undrar ens om hon pluggar tio timmar i veckan. På tre veckor har hon skrivit en halv sida och haft typ tio försökspersoner där varje gång tar ca 20 min. Jag har däremot pluggat ca 45 timmar i veckan de senaste tre veckorna. Jag har skrivit min introduktion och börjat med min material och metod-del. Dessutom har jag haft tio försökspersoner som jag verkligen kämpat efter att hitta. Och sammanställt resultatet i en tabell. Det har inte hon. Och eftersom jag pluggar ca 45 timmar i veckan och har svårt att veta när mina försökspersoner kan förrän kanske nån dag innan så har jag inte kunnat planera in jobb. Nu har jag en jobbdag inplanerad nästa vecka vilket känns bra. Jag kämpar som en idiot nu för att jag ska slippa stressplugga i slutet av detta arbete. Jag håller alla tummar jag kan för att hon inte blir godkänd, eftersom hon inte verkar ta detta seriöst. Dessutom kan hon inte ens enkla grejer som hon verkligen bör kunna efter den utbildningen vi läst. Att hon ska ha patienter sen låter verkligen som en fara för patienterna. Och sen en annan grej var att när hon skulle ha mig som försöksperson för nån vecka sen så hade hon glömt penna. Helt oförberedd kom hon. Och istället för att skämmas som jag skulle göra så frågar hon våran bihandledare om han har en. Han svarar typ att borde inte du ha en, men han har ingen. Då svarar hon att borde inte du ha penna. Alltså hon är så himla respektlös. Hon borde vara glad över att han vill vara hennes bihandledare, men istället utnyttjar hon honom och det känns som att han måste göra allt åt henne. För att han är alldeles för snäll för att säga nej…

Nej nu är det dags för mig att plugga tror jag, men jag har lite kvar att skriva om. Saker som ingen vet. Som jag måste skriva av mig om. Men en annan dag får det bli.

Har varit lite jobbigt nu ett tag, fast ska väl inte klaga. Det har varit sjukt mycket värre andra perioder. Plugget börjar gå bra igen, nu gör jag faktiskt det jag ska. Har till och med inget kvar att göra för dagen då jag inväntar svar från mina lärare innan jag kan fortsätta. Sen så är det det där med fotbollen. Har varit och provtränat i mitt gamla lag och i ett annat lag som är mycket bättre. Mitt gamla lag känns inte kul att köra i då det känns som att jag kommer tappa allt som jag förbättrat det senaste året. Och känns som att det inte finns nån sammanhållning överhuvudtaget i det laget. Och i det andra laget känns det som att jag kommer få svårt att komma in i. Men jag tror jag ska köra i det laget ändå. Ska prata med tränarna om att jag kanske inte kommer kunna träna så mycket nu framöver då jag fortfarande har ett par månader kvar av skolan. Så om det är okej för dem ska jag köra. För jag insåg att när jag spelade i mitt förra lag så tänkte jag första månaden ungefär att vad har jag gett mig in i och ångrade mig ganska mycket. Kändes inte bra överhuvudtaget. Den känslan känner jag även nu. Jag är ganska blyg till en början men jag ska försöka skärpa mig så att jag kan komma in i laget mer och mer. För om man tänker efter så påminner det här laget väldigt mycket om mitt gamla lag. Det finns en bra gemenskap och alla strävar efter att bli så bra som möjligt. De kämpar som idioter under fysträningarna. De är nog som mig även fast det känns lite tufft nu. Men jag håller tummarna för att jag kommer in i detta. Och så vore det så jävla nice att få bli uttagen och spela match mot mitt gamla lag. Och bevisa för dem att de borde ångra sig. Nu jävlar är jag på gång!